KAMMARMUSIK sische Akad. der Künste i Berlin och ledare för Musikverein-kons. i Bielefeld. K:s musik företer en märklig blandning av olika stilarter, sammangjuten till en fast syntes av element från medeltid, barock, romantik och modernism. De flesta av hans komp, äro framsprungna ur religiösa och intellektuella reflexioner. Yttringarna av hans religiösa livsåskådning ligga mer på det mystiska än det dogmatiska planet. Ex. härpå äro bl. a. det storslagna Triptychon (tre sånger för alt el. baryton och orgel) och orgelverken. K:s tonspråk är utpräglat polyfont; de enskilda stämmornas polyfoni växer stundom till en polyfoni av hela stämgrupper, dock med fast tonal förankring. Ett medeltida drag är den samtidiga flertextigheten i t. ex. motetten Der Mensch (1926). Verk (u. n.): Dramerna med musik Jürg Je-natsch (Dresden 1929; omarb. Nürnberg 1937) och Das Spiel vom König Aphelius (Göttingen 1950); Concerto grosso (1923) och Dorische Musik för ork., pianokons. (1937); 69. Psalm för tenor, dubbelkör, gosskör och ork. (1920), In-troitus und Hymnus för soli, kör och ork., Magnificat för sopran, viola, kör och ork. (1925); körmusik a cap., kammarmusik, orgelstycken och sånger m. m. Litt.: K. Schleifer, H. K. (i M 1947); W. Schuh, Zeitgenössige Musik (s. å.). B. Hbs Kami'nsky, J o s e p h, israelitisk tonsättare och violinist av polsk-rysk härkomst (f. 1903 17/n), sedan 1937 konsertm. i »Palestinas ork.» i Tell-Aviv, där han även leder en egen stråkkvartett. K., som stud, i Warszawa, Berlin och Wien (bl. a. komp, för Gal), har skrivit ork.-verk (de symf. var. Ha’aliyali, en »komisk uvertyr» 1947, en violinkons. 1949 m. m.), kammarmusik (stråkkvartett 1949) m. m. G. M. Kammarduett, en under 1600-t. flitigt odlad form av världslig vokalduett, där det tidiga 1600-t:s monodiska princip förenas med den konsertanta. K. med sina två vokalstämmor över generalbasackomp. kan betraktas som ett slags vokal motsvarighet till den instrumentala triosona-tan och har liksom denna rötter i tre-stämmiga 1500-talsformer ss. den vokala canzonettan och vissa sena madrigaltyper. Samtidigt föregriper k. den världsliga kammarkantaten. Namnet uppträder ffg. hos M. Cazzati (Duetti per camera 1677) och har då redan en i viss mån kantatmässig utformning. Prov på k. finnas dock mycket tidigare, t. ex. F. Rasis Dialoghi rappresentativi (1620), G. Valentinis Musiche d 2 voci (1622), hos D. Mazzocchi (1640), G. F. Sances (1633) och B. Strozzi (1651) samt talrika verk av A. Steffani, som under decennierna kring 1700 var en av k:s främsta företrädare. Som en intressant utlöpare av k., nära nog som ett vokalt mellanting mellan denna och den instrumentala triosonatan, kan man betrakta den konsertanta arian med obligat soloinstr., vilken förekom redan inom den venetianska operan och sedermera odlades i stor utsträckning av bl. a. J. S. Bach. Jämförande art.: Duett, Kantat. Litt.: E. Schmitz, Geschichte der weltlichen Solokantate (1914); L. Landshoff, Kammerduette des 17. Jahrh:s (2 bd, 1927). I. B-n Kammarkören, bl. kör i Sthlm, började 1945 sin verksamhet som en motsvarighet till Lilla kammarorkestern. Körens ledare har från början varit E. Ericson. K. inriktade sig urspr. på verk av Palestrina, Monteverdi, Senffl, Hassler, Morley o. a. äldre tonsättare men har senare även framfört t. ex. J. H. Romans Svenska mässa samt verk (med och utan ork.) av Stravinskij (mässa), I. Milveden, I. Lidholm, S.-E. Bäck m. fl. K., som är en av Sveriges bästa bl. körer, framträdde ffg. offentligt i Fylkingen 1946, kon-serterade s. å. i Oslo, i sv. radio samt i Konsertföreningen i Sthlm (damkör). I. S. Kammarmusik kallas all instrumentalmusik av övervägande intim, konverserande karaktär för skiftande besättnings-typer, vilken är skriven för ett begränsat antal solistiskt besatta instrument, varav åtminstone ett är melodiinstrument. Vanl. inbegriper man i bet. k. ensembler från två upp till ett 10-tal instrument. Till k. räknas alltså såväl sonater för en violin el. en violoncell med klaverackomp. (el. generalbasackomp.) jämte övriga ensembletyper med piano (pianotrio, -kvartett, -kvintett), rena stråkensembler (stråkduo, -trio, -kvartett, -kvintett, -sextett, -oktett) som bl. ensembler med både stråk- och blåsinstr. (främst kvintett- och septettyper) samt rena biåsensembler (främst biåstrio och -kvintett). Stundom räknas också verk för ett solistiskt melodiinstr. utan ackomp. (t. ex. solosonater för violin) till kammarmusik. Den kammarmusikaliska karaktären kan emellertid eftersträvas även i samband med andra, större ensembletyper; under 1900-t. har man sålunda lanserat såväl kammarkör (->Kör) och kammarork. som kammaropera. Den alltsedan senare hälften av 1700-t. vanligaste formtypen inom k. har för nästan 190 189