KAMMARMUSIKFÖRENINGEN samtl. besättningstyper varit den i regel fyr-satsiga sonatcykeln (->Sonat). Den definition av begreppet k. som ovan givits är icke till alla delar giltig för äldre epoker. Själva begreppet uppstod eg. först med 1600-t:s försök att särskilja tre olika stilar inom musiken: kyrkostil, teaterstil och kammarstil, varvid var och en av dessa stilarter kunde omfatta såväl instrumentala som vokala verk. (Jfr t. ex. Kammarduett.) Här finns också den förankring i lokaler av mindre format och ickeoffentlig karaktär, som givit k. dess namn. Denna förankring upprätthölls i stort sett in i 1700-t:s av amatörkretsar omhuldade kammarmusikodling, däremot icke sedan k. börjat infogas i ett offentligt konsertliv. Denna miljöförändring ledde i stället till att kammarmusikstilen särsk. under 1800-t. i sig uppsög kon-sertant-virtuosa, ibland orkestralt symf. drag, som varit dess urspr. väsen främmande. Den instrumentala k:s eg. hemland under barocken är Italien, där s o 1 o s o n a t a n och trio sonatan till generalbasackomp. uppblomstrade och nådde sin första fulländning (med G. Legrenzi, G. B. Vitali, A. Corelli m. fl.). För hög- och senbarockens kammarmusikaliska former gäller emellertid, att gränserna mellan de olika besättningstyperna såväl som mellan kammar- och orkestermusik äro ytterst vanskliga att draga. Genom sammansmältning resp, klyvning av melodilinjer kunde en 3-st. koncipierad sats gestaltas för två instr., en 2-st. utfyllas till 3-st. etc. Dessutom rådde, särsk. betr, verk av da chiesa-typ (->-Sonata), stor frihet vid valet av besättning: en kyrkosonata å 3 utfördes icke sällan av en orkestermässigt flerdubblad ensemble. Omvänt odlades inom concerto grosso och solokonsert som »kammarmusikalisk» kontrast till orkestertuttit en 3- el. 4-st. concertino-grupp, som under 1700-t. särsk. i konserter av »da camera»-typ ofta kunde påtaga sig utförandet av hela konserten, alltså även tuttipartierna. (Detta förebådar på ett intressant sätt de senare typerna stråktrio och stråkkvartett.) Ända fram till 1700-t:s mitt voro alla kammarmusikaliska ensembletyper bundna till tidens generalbaspraxis, där den dubbla el. flerdubbla besättningen av själva basso continuo-stämman givetvis icke möjliggjorde ett verkligt likaberättigande mellan stämmorna. Man kan därför med viss rätt hävda, att den instrumentala k. i modern mening växte fram i och med att man under loppet av 1700-t. befriade sig från generalbasens tvång genom att göra alla stämmor självständiga och likaberättigade. Den form som under det mell. och senare 1700-t. blev det viktigaste experimentalfältet för dessa nya strävanden var stråkkvartetten (->Stråkkvartett), främst utvecklad av Haydn under 1760—80-t. och därefter fulländad av honom och Mozart samt Beethoven. Vid sidan av kvartetten odlades främst stråk-trion och stråkkvintetten samt de nya ensembleformer med klaver, där generalbasstämman omformades till en helt självständig klaver -stämma (hos t. ex. J. Schobert och Mozart). Dessa besättningstyper blevo de grundläggande också för 1800-t:s kammarmusikodling (t. ex. Schuberts stråkkvartetter, Schumanns ensembler med piano, Brahms’ rika produktion för olika ensembletyper). Stråkkvartetten har oavbrutet lyckats bibehålla sin rangställning in i modern tid (märk t. ex. Bartoks 6 stråkkvartetter), medan de under 1800-t. omtyckta pia-noensembleformerna blivit mindre vanliga under 1900-t. En ej minst i Skandinavien uppmärksammad typ är på senare tid biåskvintetten. I övrigt har den moderna kammarmusikodlingen i hög grad inriktat sig på fria sammanställningar av blås- och stråkinstr. i ensembler, som ofta stå på gränsen till kammarorkester. Litt.: W. Altmann, Kammermusik-Litera-tur... (1910; H931; suppl. 1936); T. F. Dunhill, Chamber music (1913); W. W. Cobbett, Cob-betfs cyclopedic survey of chamber music (2 bd, 1929—30); M. Baudouin-Bugnet, La musique de chambre (i LavE 2:5; m. repertoar och bib-liogr.); H. Mersmann, Die Kammermusik (4 bd, 1930—33); N. Ruet, Musique de chambre (1930); H. S. Drinker, The chamber music of Brahms (1932); N. Kilburn, Chamber music ... (s. å.); G. Stratton & A. Frank, The playing of chamber music (1935); D. F. Tovey, Essays in musical analysis. Chamber music (1944); E. H. Meyer, English chamber music... (1946); A. Hyatt King, Chamber music (1948); H. Ul-rich, Chamber music... (s. å.; m. bibliogr., komp.-fört. och disk.); Ruth Halle Rowen, Early chamber music (1949). I. B-n Kammarmusikföreningen i Sthlm, gr. 1948 och org. av G. Carlid, avsågs som forum för exklusiv modern kammarmusik och ett kontaktorgan mellan olika kategorier av kulturellt verksamma och intresserade personer. Uppgick 1950 i Fylkingen. Kammarmusikföreningen i Göteborg gr. 1913 under ordförandeskap av E. L. Magnus med syfte att giva offentliga konserter i samverkan med inhemska och utländska kammarmusikensembler. Fören., som erhöll ekonomiskt stöd genom den 1919 bildade Ernst och Henriette Magnus’ kammarmusikfond, sorterar under Gbg:s or-kesterfören. men har eget programråd. A. A. Kammarmusikföreningen i Stockholm gr. 1911 av E. Lidforss och S. Kjellström med uppgift att offentligt framföra äldre och nutida kammarmusik. 191 Tryckt 2o/g 51 192