KANCELL Roller: Cherubin i Figaros bröllop, Pamina i Trollflöjten, titelr. i Madame Butterfly, Liü i Turandot o. a. H. M-g Kancell, Kancellåda ->Luftlåda. Kandler, Franz Sales, österrikisk musikskriftställare (1792—1831), känd genom sina skrifter och tidskr.-art. om italiensk musik och musikhistoria. Bland de förra märkas arbeten om J. Hasse (1820), G. P. da Palestrina (1834; postumt) m. m. Ka'ngasala orgelfabrik, Finlands enda existerande orgelfabrik, gr. 1843 av A. Thulé, som ledde den till 1872. Fabrikationen utvecklades under sonen B. A. Thulés och sonsonen M. Tulenheimos ledning. Fabriken blev ab. 1947; dir. är f. n. P. Tulen-heimo. Den har byggt över 400 kyrkorglar i Finland jämte orgelharmonier. A. F. Kanitz, Ernst, österrikisk tonsättare (f. 1894 9/4), sedan 1938 verksam i USA. K. blev efter stud, för Heuberger och Schreker i Wien 1927 prof, i musikteori vid Neues Wiener Kons. Verk: Operan Cyrano de Bergerac; Heitere Ouvertüre för ork. (1918), Concerto grosso för 8 träblåsinstr., slagverk, piano och stråkar (1947); Das Hohelied för soli, kör och ork. (1921), Zeitmusik, kantat för radio (1931); kammarmusik och sånger m. m. H. M-g Ka'nneworff, Poul, dansk regissör och dekorationsmålare (f. 1896 13/3), sedan 1936 anställd vid Det kgl. teater i Khmn. Utbildad bl. a. vid konstakad. i Khmn, har K. varit anställd vid Gbg:s lyriska teater, från 1920 som konstnärlig rådgivare, från 1925 som regissör, samt vid Malmö stadsteater. — Han har iscensatt operor ss. Saul och David, Trollflöjten, Porgy och Bess, Lucretia, Cosi fan tutte och Holger Danske. — Litt. et art. 1948. Ka'non (av grek. kano'n, regel, rättesnöre). 1. Under antiken namn på det ensträngade instr. ->monokord, på vilket tonernas akustisk-matematiska lagar och intervallens talförhållanden studeras genom uppmätning av stränglängder. 2. En strofbyggd hymntyp inom bysantinsk kyrkomusik, som introducerades omkr. år 700 och då ersatte den tidigare hymntypen ->kontakion. K. är en sammansatt form, bestående av 9 oden (varav dock det andra i ordningen endast utfördes under fastan) om vardera 4—G strofer. Dessa oden fingo en textutformning, som direkt anslöt sig till den fasta ser. av 9 cantica ur Bibeln (delvis men ej helt sammanfallande med de latinska, ->canticum). K. 195 utfördes vanl. med antifonmässigt infogade körsvar mellan odena (Sticheron). Kanondiktningens främsta företrädare under förra delen av 700-t. voro Andreas av Kreta, Johannes av Damaskus och Kosmas av Jerusalem. Mot slutet av samma årh. fanns en hel skola av kanon-diktare i Konstantinopel. — Jfr Bysantinsk musik. 3. Liturgiskt parti mellan Sanctus och Agnus Dei i den romersk-katolska mässan, ->Canon missae. 4. Regel, föreskrift, enl. vilken flera stämmor, ev. en hel flerst. sats, kan utvecklas ur en enda stämma. I denna betydelse, som alltså är åtsk. vidare än k. som musikalisk satsprincip i nyare mening (->Kanon 5), brukades ordet i Ars novas och den nederländska polyfonins satsteknik och utnyttjades för invecklade kontrapunktiska konstruktioner, varvid själva kanonföreskriften ofta fick en svårtydd, gåtfull formulering (»gåtkanon»; jfr J. Tinctoris’ definition: »Canon est regula voluntatem compositoris sub ob-scuritate quadam ostendens»; Couss. IV). Bland de medel som utnyttjades kunna nämnas omvändning och spegling av melodin samt augmentation och diminution el. andra regelbundna förändringar av samtl. notvärden. Ett berömt ex. på en sådan konstruktion är G. de Machauts rondeau Ma fin est mon com-mencement et mon commencement ma fin, där den översta stämman utför samma melodi som ténor men baklänges (»cancricans»), medan mellanstämman utför en annan melodi till kompositionens mitt, varefter den »vänder» och upprepas baklänges, ett annat Agnus Dei-sat-sen i G. Dufays mässa LTiomme armé, där ténorstämman skall utföras enl. devisen: »Cancer eat plenis et redeat medius» (kräftan går full och återvänder halv, dvs. att stämman först skall tagas baklänges i fulla notvärden och därpå rättvänt i halva notvärden). Sannolikt böra även flertalet föreskrifter av typen »a (au, per) fauxbourdon» betraktas som på kanonvis reglerade anvisningar för utförandet av en icke utskriven stämma (-^-Fauxbourdon). En särsk. kategori bilda de s. k. m e n-suralkanon under 1400- och 1500-t., där flera mensurerings-signaturer an-bragtes i början av ett och samma notsystem, angivande var sin rytmisk tolkning för var sin stämma. Stämmorna började samtidigt, vanl. på oktav- el. kvintavstånd. (De på så sätt utvunna satserna kallades ofta fuga, t. ex. Josquin des Prez’ Fuga trium vocum.) 196