KANONISKA BÖNESTUNDER musiken själv och dess upplevelse och därvid tillmätte inte endast den spekulativa tankeförmågan utan också det musikaliska gehöret en avgörande roll, de s. k. musikerna, den »nyare» skolan, med Aristoxenos som ett av de främsta namnen. I motsats till dessa teoretiker, med den gemensamma benämningen »harmoniker», ställdes »organikerna», som utan djupare teoretisk eftertanke rent praktiskt ägnade sig åt tonkonsten som sångare el. instrumentalister. Litt.: R. Schäfke, Geschichte der Musikästhe-tik in Umrissen (1934). S. W. Kanoniska bönestunder ->Tidegärd. Ka'nsallis-Ku'oro, urspr. Helsingin K a'n sallismielisen N u'o r i s o n Se'kakuoro (»Helsingfors nationellt sinnade ungdomskör»), en i Hfors 1909 gr. finskspråkig bl. kör, vars initiativtagare och första dirigent var Dagmar Klemetti. Kören har även konserterat i Sverige och Estland; dirig. 1915—49 A. Maasalo, sedan 1949 A. Sonninen. A. F. Kansanvalistusseura (Folkupply s-ningssällskapet) ->Musikaliskt folkbildningsarbete, avd. Finland. Kant, Immanuel, tysk filosof (1724 —1804), prof, vid univ. i Königsberg 1770 —97. Då den sista i raden av K:s berömda »kritiker», Kritik der Urteilskraft (1790, 21793, 31799), kan sägas bilda utgångspunkten för hela den moderna estetiken, har den store filosofens väldiga inflytande på det västerländska kulturlivet även kommit att sträcka sig in på det musikaliska området, trots att hans eget intresse för och insikter i tonkonsten voro begränsade. Det är inte heller i första hand till K:s behandling av den spec. musikestetiken utan till den grundläggande framställningen av den estetiska omdömesförmågan i allmänhet och av därmed sammanhängande frågor, som senare musikestetiker ha kunnat anknyta. I det ovann, arbetets inledning och i dess första del, som innehåller en kritik av den estetiska omdömesförmågan, avgränsar K. skarpare än någon av sina föregångare estetiken som en självständig filosofisk disciplin mellan å ena sidan den teoretiska och å andra sidan den praktiska filosofin. Kärnan i den estetiska upplevelsen utgöres av den av det sköna förorsakade lustkänslan. Skönhet är för K. detsamma som estetisk ändamålsenlighet, och det är den estetiska, reflekterande omdömesförmågan, som i det enskilda fallet avgör, om en dylik ändamålsenlighet föreligger el. inte. 199 I denna omdömesförmåga äro såväl inbillnings-kraften som förståndet i verksamhet. Åstadkommer ett föremål ett fritt och jämvikts-bevarande spel mellan dessa själsförmögenhe-ter, inbillningskraften och förståndet, då framstår det som ändamålsenligt för den estetiska omdömesförmågan och då uppleva vi det också som skönt. Den estetiska ändamålsenligheten har sålunda inte avseende på föremålet självt el. på dess praktiska nytta. Den är en »ändamålsenlighet utan ändamål». Och den estetiska omdömesförmågan skaffar oss inte, som förståndet, någon eg. kunskap om föremålen som sådana och bedömer dem inte heller, som förnuftet, efter etiska normer. Den estetiskt inställde hyser intet intresse för föremålens existens och därmed sammanhängande frågor utan håller sig endast till betraktelsen av dem. Den estetiska ändamålsenligheten, skönheten, är formal och subjektiv. Ett föremål är för oss skönt inte på grund av sin reala beskaffenhet utan på grund av sin form. Och skönhet är ingen egenskap hos objekten själva utan någonting, som vi tillägga dem. K. betonar visserligen formens avgörande betydelse för den estetiska upplevelsen men är själv ingen ensidig formalestetiker. I sin kritik av visserligen kanske regelrätta men »andefattiga» konstverk och i sin framställning av de estetiska idéerna ägnar han uppmärksamhet också åt frågan om konstens »innehåll». Han har härigenom kunnat bli en utgångspunkt för den följ, tidens två estetiska huvudriktningar, »for-malestetiken» och »innehållsestetiken». Genom sin lära om det produktiva geniet, som förestavar konsten dess regler, och om den sköna konsten som en geniets konst lade han till sist också den filosofiska grunden till den för den tidiga romantiken typiska genikulten. K:s speciella musikestetik, som bär spår av sin upphovsmans bristande rent musikaliska insikter, är inte helt genomarbetad. K. befattar sig här dels med musikens starka men till estetiken i eg. mening inte hörande rent sinnliga verkningar, dels med de musikaliska konstverkens på matematisk grund vilande former av olika grader, dels också med musikens »innehåll», i fråga om vilket han är en utpräglad anhängare av affektläran. I anslutning härtill placerar han musiken i vissa avseenden lägst på de sköna konsternas rangskala, medan han i andra avseenden låter även den bli ett värdigt föremål för den estetiska omdömesförmågan. Litt.: F. Marschner, K:s Bedeutung für die Musik-Ästhetik der Gegenwart (i Kantstudien VI 1901); H. Kretzschmar, I. K:s Musikauf-fassung und ihr Einfluss auf die folgende Zeit (i PJ 1904); A. Schering, Zur Musikästhetik K:s (i ZIMG 1909/10); A. Maecklenburg, Die Musikanschauung K:s (i Die Musik 1914/15); K. Meyer, K:s Stellung zur Musikästhetik (i ZMW 1920/21). S.W. 200