KANTORI 1881 instiftades en ny, av org.-ex. oberoende kyrk o sångare x. Med stöd härav kunde dock examinerad kyrkosångare anställas som ende kyrkomusiker i en församl., vare sig han ägde kompetens som orgelspelare el. ej. Detta missförhållande reglerades 1906, varvid yrkades, att kyrkosångar- (kantors-) ex. måste avläggas endast efter avlagd org.-ex. Fr. o. m. 1950 gälla nya bestämmelser härom med särsk. hänsyn till församks storlek m. m. Jfr art. Kantorsexamen, Organistexamen. Litt.: WaEgM; C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); W. Gurlitt, Zur Bedeutungs-geschichte von musicus und cantor bei Isidor von Sevilla (i Kongressbericht, Basel 1950). B.Hbs Kantori' (av ty. Kantorei), före reformationen benämning på sångkörer vid kyrkor och furstehov, rekryterade bland yrkesutövande amatörer; termen övergick sedan på sångsammanslutningar, som togo arv efter de medeltida institutionerna. De borgerliga k. hade sin glanstid främst i Tyskland under 1500-t. men avtogo med humanismens förfall under 1700-t. snabbt i betydelse. K. har nu i Tyskland återupptagits som bet. på kyrkokören. Efter mönster av det kursachsiska k. i Tor-gau (upplöst 1529) inrättades talrika borgerliga k. främst i Sachsen. Det stora intresset för denna form av musikutövning berodde säkerligen dels på reformationens betonande av menighetssången och dels på inflytande från sydtyska mästersångargillen — en viss skråmäs-sighet inom k. pekar direkt på de sistn. Kan-toristutbildningen grundlädes redan vid gymnasierna, där sångundervisningen bedrevs efter Melanchthons läroplan. Inträdet i k.-klassen var frivilligt, däremot ej deltagandet i de många kyrkoförrättningar, där k. var skyldigt medverka. Repertoaren var vanl. konstfull: den kursachsiska skolordningen av 1580 rekommenderar sålunda gamla »förträffliga» tonsättare som Josquin des Prez, Clemens non Papa, Orlando di Lasso o. a.; däremot ansågs modernistiska kompositioner el. tillfällighetsverk ej lämpliga. Litt.: J. Rautenstrauch, Luther und die Pflege der kirchlichen Musik... (1907); H. Kretzsch-mar, Sachsen in der Musikgeschichte (i förf:s Gesammelte Aufsätze über Musik..., 1910—11); G. Schünemann, Geschichte der deutschen Schulmusik (1928). B. Hbs Kantor-organist kallas musiker, som avlagt kantor-organistex. vid ett finl. kyrkomusikinst. (i Hfors el. Åbo). Varje liten el. medelstor församling i Finland avlönar endast en kantor-organist, medan varje större församling i sin tjänst har två 207 utbildade kantor-organister, varav den ene fungerar som kantor (sångare och kör dirigent), den andre som organist. J. R-s Kantorsexamen, prövning, som avlägges vid MH i Sthlm el. inför av Mus. akad. utsedda personer, för vinnande av behörig kompetens till kantorsbefattning-ar vid svenska kyrkor. K., i 1881 års reglemente kallad ->kyrko-sångarex., är uppdelad på två linjer: den ena, högre kantorsex., som i förening med högre org.-ex. berättigar till titeln musikdirektör och erfordras vid sökande av tjänst i stad med över 3 000 inv. el. landsförsaml. med över 5 000 inv., avlägges efter genomgångna stipulerade kurser vid MH i Sthlm; den andra, organist- och kantorse x., avlägges inför en för ett år i sänder av akad. förordnad examinator å orter (i regel stiftsstäder), som K. M:t på förslag av akad. fastställer. Denna ex. erfordras för tjänster i församl. med invånarantal understigande ovann, folkmängd. I båda ex. ingå som ämnen sång, piano och harmonilära; för den högre ex. tillkomma li-turgik och kördirigering, för den lägre orgel samt orgelns stämning och skötsel. Jämförande art.: Kantor. G.P. Kä'nün (av grek. kano'n, rättesnöre), arabisk-persiskt knäppinstrument, byggt som en lådcittra i form av en rätvinklig parallelltrapets med resonansbotten dels av trä, dels av skinn och med som regel 26 treköriga strängar. Instr., vars förekomst kan beläggas från 900-t., kom genom förmedling av de spanska morerna trol. redan på 1000-t. till Europa, där det i urspr. form och med likartad benämning höll sig kvar till in på 1400-t. Litt.: H. G. Farmer, The canon and eschaquiel of the Arabs (i Journal of the Royal Asiatic Society 1926). E.E. Kapell (av cappeTla, dim. av it. cappa, kåpa), urspr. namn på förvaringsplats för reliker, därefter generellt nischartade rum, angränsande till koret i en kyrka, och slutl. överfört till de där verksamma vokalensemblerna, de vokala kapell, som under främst 1300—1500-t. voro den kyrkliga musikutövningens viktigaste centra (t. ex. Cappella Pontifica, det på vliga kapellet, och Chapel Royal, det kungl. kapellet i London). Vid sidan om de kyrkliga kapellen framväxte under framför allt 1500- och 1600-t. ett stort antal hovkapell, vari inräknades samtl. vid ett hov anställda musiker, såväl vokala som 208