KANTOR der deutschen geistlichen Solokantate im 17. Jahrh. (diss. 1932); H. Schilling, Tobias Enicce-lius, Friedrich Meister, Nikolaus Hanff. Ein Beitrag zur Geschichte der evangelischen Früh-kantate in Schleswig-Holstein (diss. 1934; med bibliogr.); F. Treiber, Die thüringisch-sächsische Kirchenkantate zur Zeit des jungen Johann Sebastian Bach... (diss. AFM 1937); G. Schwan-beck, Die dramatische Chorkantate der Romantik in Deutschland (diss. 1938); M. Lange, Die Anfänge der Kantate (diss. 1938; med bibliogr.). C.-A. M. Ka'ntele, ålderdomligt knäppinstrument av cittratyp med triangelformad, raksidig resonansbotten, på vars horisontala yta strängarna (urspr. 5, senare ända upp till 30) äro spända. Den är numera främst i bruk i Finland, vars nationalinstrument den är. Kantele. Den säregna strukturtypen hos den finska k. påträffas även hos andra östersj öfolk (estn. ka'nnel, lett. ku'okles och lit. ka'nkles). I de äldsta k. är strängmaterialet koppartråd, senare ståltråd. Kalevalarunornas beskrivning över tagel- och hårsträngar kan ha verklighetsunderlag. Strängarna, som urspr. voro stämda i dur el. moll mellan tonika och dominant, stämmas diatoniskt. Spelaren placerar instr. över knäna el. på ett bord. K. hänförde sig förr till runosången men har, särsk. i Karelen, där den senast var allmän som folkinstr., även ackompanjerat dans. Av kända k.-spelare må nämnas Kreeta Haa-pasalo, Pasi Jääskeläinen, A. Ockenström-Wir-ta, Olli Suolahti, P. Salminen och V. Hanni-kainen. Salminen har uppfunnit en metallkonstruktion, som möjliggör omstämning av tonarterna efter ett system, liknande den moderna harpans. Litt.: T. Norlind, Bidrag till k:s historia (i Rig 1923); A. O. Väisänen, Kantele- ja jouhik-kosävelmiä (»Kantele- och stråkharpomelodier», 1928; på fi. och ty.). A. O. V-nen Kantflöjt ->Flöjter. Kantilena ->Cantilena. Kantillatio'n (av lat. cantilla're, små-sjunga, tralla, grek. ekpho'nesis, utrop), bet. för recitering i judisk och bysantinsk liturgi av lektioner (i judisk liturgi ur GT:s prosaiska böcker) på en sorts talsångsformler. 205 K. står på gränsen mellan en högtidlig, ur de grammatiska accenterna (ta'amin resp, oxeia, bareia etc.) utvunnen men ej intervallmässigt fast deklamation och ett psalmodierande föredrag på utvuxna, verkliga tonformler. (C. Sachs använder termen k. som bet. för liknande företeelser i primitiv sång överhuvud.) På stora festdagar kunde k. i bysantinsk liturgi ersättas av verklig sång. K. bet. också sättet att genom vokal- och stavelseupprepning skapa artikulationsbryggor mellan de av långa vokaliser åtskilda orden el. deras stavelser i melurgernas rikt melisma-tiska sång från 1300-t. I samband härmed utvecklades den s. k. kalofona (skönklingande) sången med nasal stämklang, otydligt textuttal och ison-teknik, dvs. i form av en slags bor-dun-stämma. Litt.: E. Wellesz, Byzantinische Musik (1927); dens., A history of Byzantine music and hym-nography (1949). C.-A.M. Kantionalmotett, ett av F. Blume m. fl. använt begrepp för att karakterisera en typ av polyfon bearb. av lutherska koraler, främst företrädd av J. Eccard. K. kan sägas vara en utvecklad form av den motettyp som benämnes kantionalvisa, dvs. den homofona satsen hos denna har blivit mer el. mindre rikt utsirad med genomgångsnoter o. d.; både en enklare form och en större, flerkörig, förekommo. Kantionalvisan åter är en flerstäm-mig sättning not mot not med koralvisan i överstämman; även här finnas ex. på flerköriga bildningar. Jämförande art.: Motett. I. S. Kantionalvisa ->Kan'tionalmotett. Ka'ntor (av lat. ca'ntor, sångare), befattningsinnehavare, som i protestantiska länder svarar för den vokala musiken vid gudstjänsterna som körledare el. försångare (ofta tillika organist); i katolska kyrkor bet. för körledarna och inom de judiska synagogorna för solosångaren (hebr. chazzan). Urspr. medl. av den romersk-kyrkliga Schola Cantorum, blev k. efter dylika sångskolors inrättande även vid andra kyrkor benämning på dessas ledare; han hade i denna egenskap vanl. till uppgift att intonera responsorier, hymner etc. Av äldre urkunder (t. ex. hos S:t Eulogius av Toledo) framgår, att k. uteslutande skulle tilldelas solistiska partier. Under medeltiden omnämnas även profana k. i förbindelse med s. k. ministelli och joculatores. I Sverige handhades efter reformationen k:s ämbete länge av klockaren; då kyrkorglar mer allmänt började installeras (slutet av 1600-t.— början av 1700-t.), övergick dennes syssla alltmer på organisten. Genom kungl. kungörelse 206