K AU FM ANN, W. kisk tonsättare (f. 190 2 30/i0). Elev av bl. a. B. Weigl och J. Marx blev K. 1938 primarie för 2. violinerna i Wiener Sym-phoniker. Modernt orienterad anknyter K. i flera av sina verk till rumänsk folkton; har skrivit Festmusik för stor ork. op. 51 (1950), Musik för viola d’amore och kammarork. (1951), konsertuvertyr op. 11, symf. op. 18, Musik för stråkork. op. 34 o. a. ork.-verk, kammarmusik (stråkkvartetter), pianostycken och sånger. — Litt.: R. F. Brauner, A. K. (i ÖM 1951). G. M. Kaufmann [ka°'f-], Walter, tysk tonsättare av böhmisk börd (f. 1907 U4), efter stud. bl. a. vid MH i Berlin sedan 1935 musikchef vid indiska radion i Bombay. Verk: Operorna Der grosse Dorin (1932), Der Mantel (s. å.), Die Nase (1933), Der Hammel bringt es an den Tag (1934); 3 symf. (1930, 33, 36) o. a. ork.-verk, kammar-, orgel- och pianomusik, sånger m. m. H. M-g KAUKASUS. Det mellan Svarta och Kaspiska haven belägna bergsområdet Kaukasus [ka0'-] el. Kauka'sien (ry. Kavka/z), sedan 1800-t:s början under rysk hegemoni, har varit genomgångsland och tillflykt för urgamla folkrester och kulturer och kännetecknas genom en etnisk mångfald och färgrikedom hos där bosatta stammar. Till K.-folken i trängre bemärkelse höra de talrika folkslag, som språkligt och an-tropologiskt räknas varken till de indo-germanska el. semitiska och turkisk-tata-riska folkgrupperna utan i stället utgöra en urgammal familj, som både uppvisar släktskap med Europas förindogermanska befolkning och med de äldsta icke-semi-tiska kulturfolken i Främre Asien. Den etnologiska bildens mångfaldighet och en genom årtusenden ytterst skiftningsrik historia motsvaras av den musikaliska kulturens rikhaltighet, som dock förblivit i det närmaste outforskad. Ett undantag utgör den georgiska folkmusiken, vilken skall behandlas i det följ. Musiken spelar av ålder en betydelsefull roll i georgiernas liv. I förgrunden står här den flerst. vokalmusiken, vilken skiljer den georgiska folkmusiken från alla andra orientaliska folks. Visserligen förekomma i Georgien solosånger, som övervägande sjungas av kvinnor till ackomp. av mestadels arab.-pers, instr., främst en långhalsluta, tchongura. Dessa solosånger uttrycka dock icke den georgiska folkmusikens karakteristiska egenart, bortsett från att de sedan mitten av förra årh. alltmer trängts 227 tillbaka av repertoaren hos de s. k. sazandari, dvs. kringvandrande yrkesmusiker av mestadels armen, el. pers, härkomst, vilka även föredraga sina sånger på georgiska. Det mesta av den äldre georgiska traditionen har utan tvekan bibehållits i körmusiken. Män och kvinnor deltaga gemensamt i sången, som beledsagar vardagens arbete (skörd, tröskning, husbygge etc.). Men även de gamla kultiska och ceremoniella bruken, ringdanserna och gästabuden lämna stort utrymme åt sång. De georgiska folkvisorna sjungas som regel trestämmigt. Alla sånger äro strofiska, de öst-georgiska övervägande med refräng. I den musikaliska strukturen framträda markanta skillnader mellan de ö. och v. sångerna, differenser mer djupgående än enbart musikdialekter. Hos östgeorgierna är vanl. överstämman melodiförande, vilken de båda andra klangligt och harmoniskt underordna sig. Det karakteristiska intervallet är tersen, som följer melodin, medan de långa liggande tonerna äro typiska för understämman; betonade dissonanser undvikas. Denna stil motsvaras av ett föredragningssätt med naturlig tongivning, kraftig bröströst och i jämförelsevis långsamt, likformigt tempo. Gentemot detta förete de västgeorgiska folkvisorna en avsevärt mer differentierad bild. Här möta polyfona bildningar av så rörlig och komplicerad stämföring, att kända förebilder från den västeur. musikhistorien nästan förblekna. I förgrunden står här den melodiskt linjära konstruktionen. Dissonanser, även på betonad taktdel och uthållna i längre notvärden, äro vanliga; blott i strof kadenser el. först i sångernas slutton sammanlöpa stämmorna i enklang el. i en tom kvint. Karakteristiskt för de västgeorgiska folkvisorna är vidare den livliga, oroliga rörelsen i alla breve-takt, den något pressade röstklangen, den ofta begagnade enharmoniska förväxlingen och ett spec. sång-tekniskt maner (krimandjuli). Detta består av korta, stereotypa ornament, vilka på bestämda ställen under den strofiska sångens förlopp föredragas i utsatt höjdläge och i falsett samt uppvisa nära släktskap med Alpländernas ->joddling. Vid sidan av dessa polyfona sånger existera även andra, i form och teknik tillhörande en äldre typ, vilken företer stora likheter med organum- och discantuskomp. från eur. medeltid. Det rör sig härvid om sånger, som förknippats med äldre magiska riter, offer och danser, vilka gå tillbaka på förkristen tid, ehuru de numera främst uppträda i kristen religiös dräkt. Tvåst. sånger i kvintparalleller med dis-kanterande överstämma i oktaven möta, utom hos georgierna, i urspr. form även hos andra kaukasiska folkstammar som t. ex. hos osseter, kabardiner och balkarer. I motsats till den rationellt fogade strofrytmiken i de västgeorgiska sångerna äro de rytmiska förhållandena här fullst. amorfa och återspegla i så måtto ett sta- 228