KLANGFIGURER Elektronikens utveckling under de senaste 20 åren har möjliggjort konstruktionen av klanganalytiska apparater, som utnyttja de tröghetsfritt arbetande katodstrålerören och därför fungera med stor snabbhet och noggrannhet och medge direktavläsning av resultatet. Med dessa kunna även mycket kortvariga akustiska förlopp och förändringar registreras och analyseras (-»-Klangfärg). Genom klanganalytiska undersökningar har man i stor utsträckning lyckats komma underfund med de olika musikinstrumentens fysikaliska egenskaper och kunnat lämna värdefulla anvisningar till förbättringar i deras klangprestanda vid nykonstruktioner. Resultaten av dyl. undersökningar bruka ofta sammanföras till klangspektra (bild sp. 278, fig. 1), där de i en klang ingående olika komponenternas frekvens och relativa styrka angivas på ett överskådligt sätt. Jämförande art.: Klangsyntes, Klangfärg. Litt.: D. C. Miller, Science of musical sounds (1916); C. Stumpf, Die Sprachlaute (1926); F. Trendelenburg, Klänge und Geräusche (1935); E. Freystedt, Das Tonfrequenz-Spektrometer (i Siemens Veröffentlichungen aus dem Ge-biete der Nachrichtentechnik 1935); H. C. Mont-gomery, An optical harmonic analyzer (i Bell System Technical Journal 1938); H. Backhaus & G. Weymann, über neuere Ergebnisse der Geigenforschung (i AZ 1939); H. Meinel, Akus-tische Eigenschaften von Geigen verschiedener Klangqualität (i AZ 1940). Kj.S. Klangfigurer ->Chladni. Klangfärg el. timbre, uttryck för den karakteristiska kvaliteten hos olika klanger, vilken gör det möjligt att särskilja olika musikinstrument, även om dessa frambringa samma ton med lika ljudstyrka. von Helmholtz utförde med sina resonatorer klanganalys för de viktigaste musikinstr. och kunde därvid påvisa, att skillnader i k. sammanhänga med olikheter i antalet medsväng-ande övertoner. Senare undersökningar ha gi-vid vid handen, att utom övertonsförhållan-dena även förloppen vid själva klanginsatsen, de s. k. insvängningsförloppen (-»-Svängning-ar), spela en väsentlig roll för uppfattningen av olika k. På detta område ha bl. a. C. Stumpf och den ty. akustikern H. Backhaus gjort undersökningar och funnit, att förväxlingar (exempelvis klarinett med oboe, horn och flöjt med fagott, violin med oboe etc.) lätt kunna uppstå, om försöksanordningarna äro sådana, att endast den utbildade klangen men inte själva klanginsatsen kan observeras. En enkel ton, från t. ex. en stämgaffel el. en elektrisk tongenerator, företer genom sin brist på övertoner en mjuk, något menlös klang. K:s variation med tillkomsten av övertoner med stigande ordningstal kan utrönas 279 genom -»-klangsyntes. Övertoner med jämna ordningstal (oktaven, dubbeloktaven etc.) göra, allteftersom de adderas till grundtonen, klangen ljusare och mera glänsande i riktning mot en gäll och nasal k. Den 3. övertonen gör klangen fylligare och ger den dessutom en mörk, ihålig och guttural färg. Den 5. tillför klangen en hornliknande kvalitet. Den 7. inför ett disharmoniskt element (är grundtonen c1, sammanfaller tonhöjden för 7. övertonen nära med b3, som bildar en dissonans med c’), vilket även gäller för 9., 11. och följ, övertoner med udda ordningsnummer. En klang, som är rik på övertoner av detta slag, karakteriseras ofta som metallisk, beroende på att det ljud, som uppstår när man slår på ett stycke metall, innehåller en mängd höga, dis-sonerande övertoner. Övertonernas fördelning och inbördes styrka i en klang bruka återges i form av klangspektra (->Klanganalys, fig. 1). Klangspektret ger en direkt uppfattning om de faktorer (amplitud och frekvens, ->Akustik) hos en klang, som bestämma vårt hörselsinnes uppfattning av k. Däremot ger klangspektret inte någon upplysning om fasförhållandena (-»-Svängningar) mellan grundtonen och de olika övertonerna. Dessa fasförhållanden äro emellertid vid måttliga ljudstyrkor utan betydelse för klangfärgsuppfattningen (Ohms lag inom akustiken, 1843). Två ljudkurvor, där det föreligger överensstämmelse mellan amplitud och frekvens för de ingående grund- och övertonerna men olikheter i fråga om deras inbördes fasförhållanden, uppvisa väsentligt olika utseende; de framkalla dock samma klang-färgsintryck. — Jfr art. Människorösten, Orgel. Litt.: H. von Helmholtz, Lehre von den Tonempfindungen (61913); C. Stumpf, Die Sprachlaute (1926); H. Backhaus, Musikinstru-mente (i Handbuch der technischen Physik, 1934); tidskr.-art. av E. Meyer & G. Buchmann i Berliner Berichte, 1931; H. Backhaus i Zeit-schrift für technische Physik, 1932. — Se vidare under Akustik. Kj. S. Klangsläktskap el. klangförvant-skap (ty. Klangverwandtschaft). 1. De funktionella samband, som existera mellan olika ackordbildningar i en musikalisk sats med klar tonalitet. Studiet av k. sammanhänger intimt med den harmoniska funktionslärans strävan att systematisera alla klangbildningar i 1600—1800-t:s musik efter enkla principer, utgående från de tre huvudfunktionerna (T, D och S) och de s. k. skenkonsonanserna, främst parallellklangerna. En huvudprincip för klangsläktskap är enl. denna uppfattning kvintsläktskapen (-»-Kvintcirkel); dessutom räknar man med olika grader av -»-terssläktskap samt kroma-tisk släktskap (-»-Kromatik). Jämförande art.: Funktionslära. I. B-n 280