KLARINETT 2. Ett av H. von Helmholtz infört begrepp, som i hans Die Lehre von den Tonempfind-ungen definieras på följ, sätt: Klanger, som innehålla två gemensamma övertoner, uppvisa släktskap av första graden. Släktskap av andra graden representeras av sådana klanger, som uppvisa släktskap av första graden med en och samma tredje klang. Kj. S. Klangsynte's, omvändning till ->klang-analys, dvs. uppbyggandet av en önskad klang ur grund- och övertoner. K. kan användas för att pröva riktigheten av det resultat som nåtts vid klanganalys. Sådana experiment utfördes redan av H. von Helmholtz, som härigenom bl. a. kunde bevisa riktigheten av sin teori för vokalljudens uppkomst. Den amer. fysikern D. C. Miller har utvidgat von Helmholtz’ experiment och byggt en serie orgelpipor, som kunna frambringa hela ord, om de sättas i funktion i vissa grupperingar och en viss tidsföljd. De elektriska musikinstr. el. ->elektrofoner-na äro typiska ex. på musikinstr., som arbeta klangsyntetiskt. Hos dessa kunna ett stort antal konventionella klanger efterbildas och nya skapas. En klangsyntetisk apparat av spec. intresse har konstruerats av amerikanaren H. Dudley och benämnes ->v o d e r (voice operation demonstrator); tonalstringen sker här med hjälp av elektronrör i spec. kopplingar, och apparaten har förmåga att efterbilda hela meningar av mänskligt tal. Litt.: D. C. Miller, Science of musical sounds (1916); tidskr.-art. av R. König (i Annalen der Physik 1896), av C. A. Culver (The syn-thephone i Review of scientific instruments 1939) och av H. Dudley (The Voder; i Bell laboratories record 1939). Kj. S. Klarin ->Clarino 2. Klarine'tt (ty. Klarinette, eng. clarinet, fr. clarinette, it. clarinetto, dim. av clarino, trumpet). 1. Träblåsinstrument med övervägande cylindrisk borrning och ett näbbformigt munstycke med en enkel rörtunga. På grund av att ljudröret är cylindriskt, ger k. vid ->överblåsning icke den första övertonen (oktaven) utan den andra (duodeciman), vilket medför, att grepptekniken blir mycket komplicerad och nödvändiggör ett invecklat klaffsy-stem. Den vanliga k. bygges i 2 stämningar, A och B, för att underlätta spel i svårare tonarter; den tidigare vanliga C-klarinetten är numera ur bruk. En mindre k. i Ess användes i harmonimusik och i vissa fall i orkestern, medan de höga D- och Ass-klarinetterna endast undantagsvis förekomma. Det noterade omfånget är e—g3 (c4). Basklarinetten är av betydligt större och grövre format än den vanliga k. Den är försedd med ett mot spelaren böjt munstycke och har ett vinkelböjt, kraftigt vidgat klock-stycke av metall. Den är stämd i B (el. A), och omfånget är E—g2. Clarinette d’a-m o u r [-ne'tt damo:'r], fr. (ty. Liebesklarinette), är en lågstämd k. i Ass el. F med päronformat klockstycke. Instr. var populärt i början av 1800-t. men är nu ur bruk. Altklarinett i Ess används i harmonimusik. Omkr. 1890 konstruerades i Frankrike en kontrabaskla-r i n e 11, som stod en oktav lägre än basklarinetten med omfånget Ai—f1. Instrumentets ohanterlighet har inskränkt dess användning. K. konstruerades omkr. 1690 av tysken J. C. ->Denner på grundval av det folkliga instr. chalumeau (->-Chalumeau 2). Denna första k. var försedd med1 7 tonhål och 2 klaffar. Under 1700- och 1800-t. gjordes ett flertal förbättringar i borrning och mekanik, och den framstående ty. klarinettvirtuosen Iwan Müller (1786—1854) konstruerade omkr. 1800 en standardtyp med 13 klaffar, på sina håll ännu i bruk. Vid sidan Klarinett. (T. v. basklarinett, t. h. klarinett.) Omkr. Vs storlek. 281 282