KLARINOFON härav infördes 1844 böhmklarinetten av fransmannen Hyacinthe Eléonore Klosé (1808—80), som med vissa modifikationer applicerade Böhms flöjtmekanik på k. Denna nyhet blev sedan utgångspunkten för otaliga experiment, vilkas mål var tonens egalisering och renhet, smidigt legato och perfekt drillmekanism. Den moderna k:s mångsidiga användning i ork. har härigenom möjliggjorts. K. tillverkas vanl. av buxbom el. grenadill-trä. Metallinstr. förekomma även, men den skarpa tonen gör dem olämpliga i konsertork. Bland den stora mängden skolor för k. märkas sådana av F. Berr, C. Bärmann, B. Goodman, H. E. Klosé, J. X. Lefèvre och I. Müller. Litt.: W. Altenburg, Die Klarinette. Ihre Ent-stehung und Entwicklung bis zur Jetztzeit... (1904); O. V. Street, The clarinet and its music (i PMA 1915/16); A. Gabucci, Origine e storia del clarinetto (21937); R. Dunbar, Treatise on the clarinet (1939); A. Carse, Musical wind instruments (s. å.). D. F.;Å. L-y 2. En rör stämma i orgeln av 8' tonhöjd med vanl. genomslående tunga och cylindrisk ljudbägare. Klangen avser en imitation av orkesterklarinetten. En variant med dovare klang är ->Bassetthorn. Undantagsvis byggs k. som labialstämma och benämnes då labialkla-r in et t (-»-Labiala tungstämmor). B. K. Klarinofo'n ->Labiala tungstämmor. Klassicfsm, term, som på det mus. området främst använts med samma innebörd som ->Wienklassicism men som stundom också fått bet. andra av sådana konstideal påverkade mus. stilriktningar, som ansetts på ett el. annat sätt besläktade med i eg. mening klassiska konstideal. Se vidare Klassisk musik. S. W. Klassisk balett, den balettkonst som formellt präglas av en fast anknytning till gamla traditioner och vari rent tekniskt genomgående tillämpas det successivt utarbetade steg- och rörelsesystem som i början av 1800-t. kodifierades av C. Blasis. Termen, klassisk har i detta sammanhang sin igiltighet för praktiskt taget alla epoker i balettens historia och står här icke i motsättning till »romantisk»; även typiskt romantiska baletter ss. Giselle, Svansjön och Sylfiderna äro näml, som kompositioner klassiskt regelbundna. Den karakteriserar m. a. o. icke en temporär stilriktning utan en konstitutiv egenskap, och på grund härav har den under senare år i allt vidare mån utbytts mot bet. akademisk. — Jfr Balett, Fri dans. K. R-n Klassisk musik (av lat. cla'ssicus, av rang, mönstergill). Klassisk är en inom alla konstområden brukad term, som för musikens del erhållit åtm. två skilda betydelser: 1) klassisk i den vida betydelsen av föredömlig, fulländad, mönstergill; 2) klassisk ss. epokrubrik för den s. k. wien-klassicismen. Ytterligare en tredje användning av ordet, vilken dock saknar betydelse som fackterm, är den populära användningen av uttrycket »klassisk musik» för all konstmusik i motsats till un-derhållningsmusik, jazz och schlager. Termerna »klassisk» och »klassicistisk», som länge varit i bruk på de bildande konsternas och litteraturens områden, syfta på den antika grek, och hellenistisk-romerska konsten och litteraturen, varvid denna kulturepok betecknas som klassisk, medan senare tiders strävanden att efterbilda klassiska ideal kallas klassicistiska. Då grundvalen för en likartad användning av dessa termer för musikens del saknas, ha de där istället givits andra betydelser, vilket lett till oklarhet och sammanblandning. Så som språkbruket utvecklats, begagnas ordet klassisk först och främst i den vida meningen av något mönstergillt, föredömligt, något som är representativt för en epok, en genre el. en formkategori och som därför kan betraktas som allmängiltigt och bestående. I bet. inbegripes sålunda en värdering, som får skiftande innebörd i samma mån som ordet klassisk apteras för olika stilperioder. Ss. klassisk i denna mening kan betraktas Palestrinas körstil och Bachs fugor likaväl som Beethovens symfonier och Wagners utformning av allkonstverket. Med samma rätt är det också möjligt att rubricera verk från innevarande årh. som klassiska, i den mån vi betrakta dem som föredömliga och representativa, det må gälla Bartoks kvartetter som mönstergilla prov på stråkkvartett från 1900-t:s förra hälft, Rangströms romanser som »klassiska» prov på det tidiga 1900-t:s sv. romanskonst el. en »klassisk» schlager, som genom vissa kvaliteter uppnått större livslängd än dagsländans. Medan klassisk inom bildande konst och litteratur avser den antika kulturvärlden, uppfattad på det idealiserande sätt, som J. J. Winckelmann lanserade (»eine edle Einfalt, und eine stille Grösse»), har musiken i avsaknad av motsv. antika idealbildningar dock utnyttjat termen för att beteckna en viss stil-epok. Helt naturligt knöts den därvid till den epok som, i varje fall i 1800-talsmänniskans ögon, var den mest harmoniska, balanserade och »apolliniska», dvs. den som vi kalla den wienklassiska. Denna epok — men också andra —■ har i sin tur tjänat som förebild för klassicistiska strävanden på musikaliskt område. Emellertid råder betr, användandet av dessa termer en viss förvirring i språkbruket: sålunda betecknas den wienklassiska eran nå 283 284