KLAVER kyrkotonsintervall (clavis här i äldre betydelse av tonsteg), för vilkas naturliga skrivning chia-vettekombinationen lämpade sig. Till skillnad från de fyra s. k. chiavi naturali (som sedermera något oegentligt kommit att benämnas sopran-, alt-, tenor- och basklav), med vilka de naturliga tonomfången lätt kunde fixeras, ägnade sig chiavette bättre för transponerade kyrkotoner. Dess kla vkombination är följande: 1 — g-klav 2 — fransk g-klav (redan hos Claude le Jeune) 3 = mezzosopranklav 4 “ altklav 5 = barytonklav 6 = subbasklav Litt.: J. Wolf, Handbuch der Notationskunde (2 bd, 1913—19); R. Ehrmann, Die Schlüssel-kombinationen im 15. und 16. Jahrh. (i StM 1924); T. Kroyer, Der vollkommene Partitur-spieler (1931); A. Schering, Aufführungspraxis alter Musik (1931). C.-A. M. Klave'r (ty. Klavier), bet. för främst de äldre typerna av hammarklaver. Den ty. formen avser även det moderna pianot. Ordet begagnas ibland om andra instr. med klaviatur, t. ex. handklaver. Å.L-y Klave'rakademiet, norsk pianoskola, gr. i Oslo 1940 som en forts, av Nils Larsens; föreståndare är Ingerid Blich. Övriga un-dervisningsfack: musikalisk kindergarten, musikteori, sång. Konstnärlig ledare 1940 —41 R. Riefling, 1941—45 E. Westher. Klave'rharpa (ty. Klavier harfé, eng. clavi-harp, fr. claviharpe el. harpe ä cla-vecin), en harpa, vars strängar genom en klaviatur antingen knäppas med stift el. anslås med hammare el. tangenter (metalltungor). De äldsta beläggen för förekomsten av detta hybridinstrument härstamma från förra hälften av 1600-t. Dock uppnådde det en viss framgång först genom konstruktioner av J. C. Dietz o. a. instrumentbyggare under 1800-t.; någon varaktig betydelse vann k. emellertid ej. Litt.: T. Norlind, Geschichte des Klaviers (1939). E.E. Klave'rinstrument, gemensam bet. för en grupp av stränginstrument med ursprung från medeltiden. Systematiskt höra k. till de greppbrädslösa cittrorna (->Citt-ror) och gemensamt för dem är, att tonen 287 alstras genom påverkan av en hävstångs-anordning i förbindelse med en klaviatur. Allt efter arten av denna påverkan kan man skilja mellan knäppta k. (cembalo, spinett, virginal), hos vilka strängen medelst en tagg bringas att ljuda, och slagna k. (klavikord, piano), där en hammare slår an strängen. K. ha genetiskt olika upprinnelse: ur det flersträngade monokordet (->-Monokord), som redan tidigt försågs med (orgel)klaviatur, utvecklades under förra hälften av 1400-t. klavi-kordet; en liknande anordning på hackbrädet (->Hackbräde) bildade utgångspunkten för pianot, medan cembalon var ett mekaniserat ->psalterium. Å. L-y Klave'rmusik. Litteraturen för de besträngade klaverinstrumenttyperna (cembalo, klavikord, hammarklaver- och pia-noforte-former) sammanfattas bäst under namnet k. Betr, renässansens och delar av barockens k. gäller emellertid, att man ännu hellre borde tala om »m u s i k för klaviaturinstrument», dvs. musik för såväl besträngade klaverinstr. som olika orgeltyper. Gränsdragningarna mellan dessa båda kategorier äro ända fram till mitten av 1700-t. mycket vanskliga. Under 1500-t. publ. talrika saml., vilkas titlar tydligt ange ett fritt instrumentval (»pour les orgues, espinettes et manicordions»; ännu 1615 och 1637 hos G. Frescobaldi heter det »Toc-cate d’intavolatura di cimbalo et organo ...»). Under hög- och senbarocken börjar orgelmusiken och den eg. k. tydligare åtskiljas; däremot kvarstå ännu för större delen av 1700-t. stora svårigheter vid försöken att fördela k. mellan cembalo, klavikord och hammarklaver. Utom exempel på fritt el. svårbestämbart instrumentval finnas dock vissa klara linjer, ss. den eng. musiken för virginal, den fr. clave-cinmusiktraditionen, klavikordet som mode-instr. för den »känslosamma» stilens företrädare i Nordtyskland och hammarklaverets hegemoni efter ca 1780; även inom enskilda tonsättares produktion finnas vidare många verk som otvetydigt kunna hänföras till ett visst instr., t. ex. Bachs Italienska kons., Goldberg-var., kons. m. m. för cembalo. Huvudparten av »musik för klaviaturinstr.» före 1600 torde av anförda skäl kunna föras till orgelmusikens område (->Orgelmusik). I de tabulatursaml. från 1500-t., som vid sidan av polyfona satser innehålla danssatser med ho-mofon satsstruktur, har man dock ansett, att dessa senare böra betraktas som k. En anmärkningsvärt självständig frigörelseprocess i riktning mot en autonom klaverstil 288 Tryckt 21/7 51