KLEIBER varierande antal metallsträngar, som löpa vinkelrätt mot tangenterna över en liten resonansbotten (t. h.) och som från undersidan anslås med små mässingsstavar. Dessa äro fastsatta på den bortre änden av varje tangent och lämna därför strängarna fria först när tangenten åter faller tillbaka. Genom inflätade filtremsor dämpas den (vänstra) delen av strängen, som icke skall ljuda. Tonhöjden beror av den klingande strängdelens längd, och en och samma sträng kan alltså utnyttjas för flera tangenter resp, toner. K:s tonstyrka är täml. ringa, men det möjliggör för den spelande att uttrycksfullt gestalta tonen genom ett nyanserat anslag och framför allt påverka den även efter slaget. ->Bebung. K:s ursprung ligger ännu i dunkel. Sannolikt har det uppstått därigenom, att man anbringat en klaviatur till monokordet, som redan hade ombildats till ett flerstämmigt instrument; därvid tjänade för klaviaturmekanismen viellan och orgeln som förebilder. Först under förra hälften av 1400-t. har k. bevisligen förekommit. De äldre k. voro till byggnad och form mycket anspråkslösa. De inneslötos i en låg, rätvinklig låda, som vid spelandet placerades på ett bord. För att nedbringa antalet strängar anordnades så, att en och samma sträng kunde anslås av flera tangenter på olika ställen (»ge-bundenes Klavikord»); vissa ackord kunde då emellertid icke utföras, och flerstämmigt spel försvårades. Tonomfånget utgjorde till en början endast 3—3 V2 oktaver, varvid de kroma -tiska tonerna, framför allt i basen, endast voro ofullständigt företrädda. Först så småningom blev k:s omfång utvidgat, närmast i diskanten, därefter i basen, den kromatiska skalan full-ständigades, och klangstyrkan ökades. Böjelsen för ackordiskt spel medförde slutl. att man under förra hälften av 1700-t. började bygga k., i vilka varje tangent anslår en egen sträng el. »strängkör» (2 el. flera strängar, stämda i enklang el. i oktav). Under senare hälften av 1700-t. var k. det förnämsta heminstrumentet och upplevde då sin blomstrings-tid, framför allt i Tyskland. Dess intima, uttrycksfulla klang, som lätt lånar sig till fina dynamiska schatteringar, motsvarade på den tiden bäst de nya estetiska fordringarna på besjälat, lyriskt-emotionellt 'föredrag och kom under generationen efter J. S. Bach att oinskränkt utvecklas i klaverkompositionerna, särsk. hos verk av P. E. Bach. Dock kunde k. Klavikord. endast för en kort tid bevara denna rangställning. Vid början av 1800-t. undanträngdes det slutgiltigt av det tonstarkare hammarklaveret. Först i senare tid har man som en följd av det starkt växande intresset för gammal musik åter börjat bygga k., t. ex. Dolmetsch, Goff, Hodsdon i England, Neupert, Kemper m. fl. i Tyskland samt Challis och Wahl i USA; i Sverige från 1950 av N. O. Berg och I. Stare. Jämförande art.: Klaverinstrument. Litt.: F. A. Goehlinger, Geschichte des Kla-vichords (diss. 1910); Cornelia Auerbach, Die deutsche Clavichordkunst des 18. Jahrh:s (diss. 1928); T. Norlind, Geschichte des Klaviers (1939); H. Neupert, Das Klavichord. Geschichte und technische Betrachtung des »eigentlichen Cla-viers» (1948); J. Wörsching, Die historischen Saitenklaviere und der möderne Clavichord-und Cembalo-Bau (s. å.). E. E. Klavio'rganum ->Orgelklaver. Kleber, L eon(h)ard, tysk organist (omkr. 1490—1556), från 1521 i Pforz-heim. K. skrev en tabulaturbok (i huvudsak trol. tillkommen 1520—22; sista datering 1524), som nu är en av de viktigaste källorna till 1400- och 1500-t:s orgelmusik (Hofhaimer o. a.). Nytr. i bl. a. H. J. Moser, P. Hofhaimer (1929); dens. & F. Heitmann, Frühmeister des deutschen Orgelspiels (1930), och HAM. Litt.: H. Loewenfeld, L. K. und sein Orgel-tabulaturbuch... (diss. 1897). I. S. Kleiber [kla^bar], Erich, argentinsk dirigent av österrikisk börd (f. 1890 ö/8), en av nutidens yppersta. En sträng orkesteruppfostrare, fordrar K. stor precision och pregnans av orkestermedlemmarna men vet också att genom sin djup- 293 294