KLOCKSPEL Den moderna formen, som återfinns hos våra kyrkklockor, visar ett djupt metallkärl med vidgad, öppen bas, insvängt mellanparti och i den övre, smalare, slutna änden försett med en upphängningsanordning. I klockans inre är en kläpp upphängd, som slår mot dess nedre inre vägg, när klockan försättes i svängning. Storleken varierar från tsarklockan i Moskva på 120 ton, 7,5 m höjd och 8 m i diameter till små leksaksklockor. Nordens största och mest ryktbara kyrkklocka var »Maria Laura» i Lund, gjuten 1215 och ca 2,5 m i diameter. Omgjuten och förminskad är den numera storklocka i Hedvig Eleonora kyrka i Sthlm. K. gjutas i allmänhet av en bronslegering, men även järn- och nickellegeringar ha prövats. Klockans ljud är akustiskt mycket komplicerat; »grundtonen» åtföljes av serier av oharmoniska bitoner, och stort intresse har ägnats åt problemet att på lämpligaste sätt kombinera flera k. av olika stämning. Klockan har under tiderna och i många kulturer intimt förknippats med kulten, och det är i detta sammanhang den haft sin största betydelse. Kyrkklockor omtalas ffg. av Gregorius av Tours (d. omkr. 594), och i Sverige äro de kända sedan slutet av 1000-t. Även för profana ändamål ha k. fått mångsidig användning, t. ex. som alarminstrument (»stormklockor»). Mera akustiskt-dekorativ uppgift ha k. i ->-klockspelen. Klockan sättes i funktion genom att ringaren drar i det rep, som är fäst i upphäng-ningsanordningen. Numera sker ringningen i stor utsträckning på elektrisk väg. En säregen form av klockringning är den i England praktiserade change ringing, »växelringning». Den utföres på en uppsättning (peal) k., 3—12 till antalet, vilka ringas för hand av spec. ringing guilds. Meningen är ej att åstadkomma melodier, utan k. ringas efter invecklade matematiska mönster på så sätt, att ordningsföljden mellan de olika klockorna förändras: 1234 5; 2, 134 5; 23145 etc. efter noggrant fastslagna system med särsk. namn: Grandsire, Stedman, Treble Bob etc. Härigenom erhållas nästan obegränsade möjligheter till variation. Med 8 k. kan 40 320 förändringar göras, med 12 k. 479 001600; den sistn. skulle ta 37 år och 355 dagar att ringa! Change ringing har anor från 1600-t.; Fabian Stedman utgav 1668 ett arbete, Tintinnalogia or the art of ringing, där denna form av klockringning beskrives och fastlägges i system. Litt.: H. Otte, Glockenkunde (1884); W. W. Starmer, Bells and bell tones (i PMA 1901/02); J. Biehle, Die Analyse des Glockenklanges (i AM 1918—19); J. F. R. Stainer, Change ringing (i PMA 1919/20); M. Ämark, Dalarnes kyrkklockor (1924); C. Mahrenholz, Glockenkunde (1948); P. Smets, Ratgeber für die Beschaffung von Glocken (1948); L. M. Holmbäck, Klockor och Klockringning (1951). I orkestermusiken användas icke sällan »klockor», men orkesterinstrumentet utgöres av avstämda metallrör, som upphängas i en ram och anslås med hammare. Å. L-y Klockspel (ty. Glockenspiel, eng. chimes, carillon, fr. carillon, it. campanella). 1. Skalmässigt stämda klockor, använda för musikaliskt ändamål. Allt efter klocktonens frambringande kan man skilja mellan direkt slagna k. (eng. chimes), där klockan anslås med hammare på utsidan, och indirekt slagna k. (eng. carillon), där tonen regeras med en klaviatur, som påverkar klockkläppen. En annan skillnad är, att de förra endast äro avsedda för 1-st. melodier, medan de senare äro 2— 3-st. Även mekaniskt och elektriskt regerade k. äro vanliga. Särsk. i Holland, Belgien, Frankrike och England äro de manuellt trakterade k. uppskattade, och i Mechelen i Belgien finns en skola för utbildning av carilloneurs. I Loughborough i England ges regelbundna konserter på caril-lons, då arr. verk av Beethoven, Bach, Schu-mann m. fl. spelas. — De mekaniska k. ha en roterande, hålförsedd vals, vari tappar passa in, som stå i förbindelse med slaghammaren. — Det största carillonspelet finns i Riverside Church i New York med 72 kromatiskt stämda klockor, och k. om 4 oktaver (49 klockor) finnas flerstädes på kontinenten. Det i militärmusiken och annorstädes begagnade instrumentet, som består av avstämda stålstavar, fastsatta på en ram, och som slås med hammare, kallas felaktigt för k.; det är i stället en ->-metallofon. Litt.: W. W. Starmer, Carillons (i PMA 1904/ 05); dens., Chimes (i PMA 1907/08); dens., Continental chimes and chimes tunes (i PMA 1909/ 10); E. Closson, La facture des instruments de musique en Belgique (1935); W. L. Sumner, Bell music (i HY 1947—48); A. L. Bigelow, Eng-lish type carillonic bells... (1949). Å.L-y 2. Sedan medeltiden har k. av olika konstruktioner använts i orgeln under benämningar som c amp a n e 11 i, carillon, celesta osv. Beståndsdelarna äro alternativt en serie avstämda klockor, metallplattor, metallrör el. stålstavar samt en hammarmekanik — stundom kombinerad med dämmare — i förbindelse med klaviaturen. Omfånget är ofta endast ett par oktaver, men k. förekommer även som genomgående stämma. Tonhöjden vanl. 4' el. 2'. Från att i äldre tider ha tillhört kyrkorgelns instru-mentarium återfinnes k. numera oftast i konsert- och biograforglar. En annan typ av k. — även denna av medeltida ursprung — består av ett antal på ett roterande hjul placerade små klockor av ej fixerbar tonhöjd. Dess allmänna benämning är klockcymbel, som dessutom används för 303 304