VON KOCH Knüpfer, Sebastian, tysk tonsättare (trol. 1633—76), från 1657 Thomas-kantor i Leipzig och ledare för stadsmusikanterna. A. Schering har i DDT 58— 59 utg. 4 kyrkokantater samt separat motetten Mein Gott, betrübt ist meine Seele. — Litt.: A. Schering i DDT 58/59 (med verkförteckning). L S. Knäppidiofoner ->Idiofoner. Knäviolin ->Viola da gamba. Knö'del, ty. (eg. en maträtt, närmast ett slags kroppkakor), i sångpedagogiska arbeten använd term för halsklang, ett sjungande i halsen. Ko'bza, ålderdomligt ukrainskt stränginstrument av luttyp, infört på 1100-t. från Turkiet; har rund korpus, lång hals och urspr. 2, senare 4—8 par strängar. K. var mycket utbredd i Ukraina och begagnades av kringvandrande yrkesmusikanter, de s. k. k o b z a r i; till ackomp. av k. föredrogo de främst episkt recitativiska sånger (dumy). Under 1600- och 1700-t. undanträngdes det helt av bandura. E. E. von Koch [kåkk], Sigurd Christian Erland, tonsättare och dirigent (f. 1910 28/4), son till S. von K., en av de mera bemärkta och produktiva yngre svenska kompositörerna. Utbildad vid MK i Sthlm för bl. a. Ellberg och Melchers (komp.), org.- och kantorsex. 1935, samt privat för S. Brandel (piano) fortsatte K. stud, företrädesvis i Tyskland för Höffer (komp.), Arrau (piano) och Krauss (dirig.) i Berlin samt åter i Sthlm för Mann (dirig. och instr.). Efter en framgångsrik debut som dirigent i Konsertfören. i Sthlm 1940 har han gästat landets ledande orkestrar. Sedan 1939 verksam som lärare i musikteori vid K. Wohlfarts musikskola i Sthlm har K. dessutom varit anställd som tekniker, 1943—45, arrangör och dirig. vid ab. Radiotjänst; ordf, i Fylkingen 1946—48. K., vars tidigare verk kännetecknas av rytmisk vitalitet och friskt musikanthumör, påverkades i början av 1940-t. starkt av sv. folkmusik, främst från Dalarna. Han skriver i en lätt polyfon sats och med jämförelsevis avancerad harmonik, vilken sistn. blott undantagsvis träder i förgrunden. Genom verkens oftast konsertanta hållning och deras anknytning till bl. a. nutida tysk musik kan K. betraktas. som en förbindelselänk mellan »30-tal» och »40-tal» i svensk tonkonst. — Bild sp. 311. Scenisk musik: Sångspelet Lasse Lucidor (1943), baletten Askungen (1942) samt barnoperan Pelle Svanslös (1948; Sthlm 1950). Verk för ork.: 3 symf.: nr 1 e-moll op. 18 313 Sigurd von Koch. (1938), nr 2 (Sinfonia Dalecarlica) op. 30 (1944) och nr 3 op. 38 (1948), Sinfonietta op. 44 (1949), Symfonisk episod nr 1 op. 5 (1935) och nr 2 op. 23 (1942), Liten svit op. 1 (1933), Festmarsch op. 15 (1938), Konsertuvertyr op. 20 (1939), Nordiskt capriccio op. 26 (1943), Arkipelag op. 47 (1950) m. fl.; för stråkork.: Concertino op. 16 (1938), Serenad op. 21 (1940), Lantlig svit op. 32 (1946) samt Serenata giocosa op. 39 (1948); pianokons, op. 11 (1936), violinkons. op. 14 (1937), Triptyk för violin och ork. op. 43 (1949), altviolinkons. op. 33 (1946), violoncellkons. op. 49 (1951) m. fl. Kammarmusik: 3 stråkkvartetter: nr 1 d-moll op. 2 (1934), 2 a-moll op. 28 (1944) och 3 op. 48 (1950), Partita för 2 violiner och altviolin op. 8 (1936), 2 sonatiner för violin och piano: nr 1 G-dur op. 12 (1937) och 2 e-moll op. 19 (1939) samt 4 danser för violin och piano o. a. Övriga verk: Omkr. 20 sånger, ett 60-tal visor och körverk, omkr. 100 folkvisebearb. samt pianostycken. — Litt.: Art. i Musikvärlden 1945. B. W-r von Koch [kåkk], Richert Sigurd Valdemar, tonsättare (1879—1919), far till E. von K., främst känd genom fantasifulla sånger, hållna i en nordisk, impressionistisk stil. K., som först ämnade bli sjöofficer, stud, piano vid R. Anderssons musikskola i Sthlm och musikteori för Lindegren; fortsatte 1905 sin 314