KOLLEKTIVKOPPEL Benämningen k. kommer av det senlat. col-le'cta el. colle'ctio (samling) och hänger samman med stationsgudstjänsterna i Rom. Vissa helgdagar förrättades dagens huvudmässa i en bestämd kyrka (stationskyrkan), varvid man först samlades i en närbelägen kyrka. Vid denna samling (ad collectam) lästes en bön, som sedan upprepades, då man i procession nått fram till stationskyrkan. K. betyder allså bönen vid samlingen el. över den församlade menigheten. Redan under den äldre medeltiden, då den urspr. meningen fördunklats, började man omtyda k. till »samlingsbön», i vilken prästen genom sin recitation sammanfattar församlingens böner. Även andra kortare böner i romersk mässa benämnas k., näml, secreta under offertoriet, postcommunio (nattvardskol-lektan) och oratio super populum (bönen över folket vid mässans slut). K. indelas i perioder av ung. lika längd och uppvisar i sin litterära gestaltning en viss rytm (->-Cursus 2). K. är ett de-tempore-moment. Litt.: H. V. Thalhofer, Handbuch der katholi-schen Liturgik (21912); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (1923); A. O. T. Hellerström, Liturgik (21940); D. Johner, Grosse Choralschule (1937). R.S. Kollektivkoppel ->Koppel. Ko'llo, Walter, tysk populärkompositör (1883—1940), representerar i sina många operetter, revyer, filmer och schlager den s. k. »Berlinskolan» (P. Lincke, J. Gilbert m. fl.). Verk: Operetterna Wie einst im Mai (1913; Som i ungdomens vår, Sthlm 1914), Der Jux-baron (1913; Luff arbaronen, Sthlm 1914), Ma-rietta 1923; Gbg 1928), Drei arme kleine Mäd-chen (1927; Tre små flickor, Sthlm 1928; Malmö 1944). H.M-g Kolm, Gustaf, sångare, tenorbaryton (f. 1907 0/ö), har efter stud, för bl. a. N. Strandberg och L. Condé framträtt som solist inom Frälsningsarmén såväl i Skandinavien som i England. P. A. Kolo [kå'lå] (eg. hjul), sydslavisk (kroatisk och serbisk) dans i 2/4-takt och livligt tempo. Den utföres ömsom som ringdans, varvid de dansande hålla varandra om livet, ömsom som långdans i serpentinform. — Dvorak har bland sina Slaviska danser även upptagit k. K. R-n Kolodin [kålåu'din], I r v i n g, amerikansk musikskriftställare (f. 190 8 22/2), sedan 1932 musikkritiker i New York Sun. Skrifter: The Metropolitan opera 1883—1935 (1936; 21940; kompletterad till 1939), A guide to recorded music (1941; 21947; m. tit. New guide...) o. a.; utg. The critical composer 323 (1940; m. skr. av Berlioz, Schumann, Tjajkov-skij, Wagner m. fl.). O. S. Kolonndans, èn klassificerande bet. för sällskapsdanser, där de dansande äro uppställda på två rader mot varandra. Den viktigaste typen av k. är den art av eng. kontradans, som hos J. Playford i The dancing master (1650; fl. uppl.) benämnes long-ways (i motsats till ringdans, round) och vilken anses ha sitt ursprung i den eng. folkliga ->country-dance. Kolonnuppställningar kunna emellertid påvisas både under andra epoker och i andra länder, såväl inom som utom Europa. Jämförande art.: Kontradans. I. B-n KoloratuY, it. coloratu'ra (av lat. co'lor, färg), utsmyckning av en melodi genom snabba löpningar, drillar m. m., används framför allt i operan. K. ställdes från början i den mus. karaktärsteckningens tjänst men urartade småningom till musikaliskt-ekvilibristiska uppvisningar med ändamål bl. a. att låta den sjungande artisten briljera. K. utnyttjades dock även i oratoriet (Händel, Bach m. fl.) och i solokantaten. Bruket av tekniskt krävande utsirningar uppkom på 1600-t. men florerade i synnerhet under 1700-t. i form av s. k. koloratur- el. bravuraria och senare även i den fristående konsertarian (t. ex. Beethovens Ah, perfido). På nytt inföll en glansperiod för k. med Bel-lini, Rossini och Donizetti. Pastischartat har k. även upptagits av nutida kompositörer, t. ex. av Britten. — Jämförande art.: Aria. Litt.: R. Haas, Aufführungspraxis der Musik (1930—32); L. Medicus, Die K. in der italie-nischen Oper des 19. Jahrh. (1939). E. S-m KoloreTing (av lat. co'lor, färg), en framför allt under 1500-t. vanlig teknik att figurativt utsmycka en given komposition. Termen uppträder redan på 1200-t. (^-Color 1) men användes under de följ. årh. med något oklar betydelse omväxlande med termerna »flores» och »diminuere» (->Diminution 2). Spec. har k. förknippats med det sena 1500-t:s orgelkompositörer (Ammerbach, Schmid d. ä. och d. y., Paix m. fl.), av A. G. Ritter benämnda »Die Koloristen». Ritter avsåg härmed främst den utsmyckningsteknik, som av dessa tonsättare användes vid ->intabulering av vokalsatser. På forskningens dåv. ståndpunkt hade man alltså inte helt fått upp ögonen för att en dylik teknik dels icke var renodlat instrumental utan under 1500-t. lika vanlig och rent av primär på det vokala området, dels återfinnes i rikt mått även i andra länders musik för klaverinstrument och luta. Skall man i modernt språkbruk försöka göra någon distinktion mellan diminuering och k., bör det improvisativa draget vid diminuering 324