KOMMA understrykas, medan k. oftare har karaktär av upptecknad bearb. Teoretiskt föreligger alltså möjligheten att improvisativt diminuera en, t. ex. vid intabulering, kolorerad komposition. Jämförande art.: Diminution 2. Litt.: A. G. Ritter, Zur Geschichte des Or-gelspiels (1884); G. Frotscher, Geschichte des Orgelspiels und der Orgelkomposition (1935); W. Apel, Early German keyboard music (i MQ 1937). Betr, de s. k. koloristerna se även W. Merian, Der Tanz in den deutschen Tabulatur-büchern (1927). I. B-n Kombination ->Koppel. Kombinationstoner. 1. Benämning på de subjektiva toner, som under vissa omständigheter bildas av vårt hörselsinne (sannolikt i innerörat) och som alltså inte objektivt (med hjälp av mätapparatur) kunna påvisas i ljudfältet utanför örat. Förutsättningen för att k. skola uppstå är, att primärtonerna uppträda med någorlunda styrka. Deras bildning är att hänföra till att det svängande system, som vår hörselmekanism rent tekniskt utgör, inte arbetar linjärt, dvs. den kraft, som strävar att återställa de svängande elementen till jämviktsläget, växer inte i direkt proportion till utslagets storlek. Om två primärtoner ha svängningstalen fi och f2, erhållas k:s svängningstal fk ur den allmänna formeln: fk = mfL + nf2. Här kunna m och n antaga vilka positiva heltalsvärden (0, 1, 2, 3...) som helst. För m el. n = 0 bildas de harmoniska övertonerna 2fi, 3fi, 4R etc. resp. 2f2, 3f2, 4f2 etc. till de båda primärtonerna. För m = n = 1 uppstå första differens- resp, första summationstonen med svängningstalen R — f2, resp, ft + f2. Differenstonerna omtalas ffg. i litteraturen i den tyske org. G. A. Sorges arb. Vorgemach der musikalischen Komposition (1745—47). I sitt 1754 publ. verk Trattato di musica secondo la vera scienza delVarmonia påstod sig G. Tar-tini ha observerat differenstonerna (han kallade dem »terzo suono», 3. tonen) redan 1714. Han brukar av den anledningen ibland anges som den förste, som observerat dem. Summa-tionstonernas förekomst påpekades ffg. 1856 av Helmholtz i samband med en teor. härledning av k:s bildning. Undersökningar av k:s hörbarhet ha utförts av C. Stumpf, amerikanarna R. L. Wegel och C. E. Lane o. a. (se litt.-fört.). Stumpf har vid sina undersökningar kommit fram till att k. med följ, svängningstal äro hörbara: f, — f2, ft + fi, 2fi — f2, 2f2 — fi, 3fi — f2 och 3f2 — fi. Endast första och andra differenstonen (med svängningstalen ft—f2 resp. 2f2—fU uppträda emellertid med sådan styrka, att de kunna anses ha någon praktisk betydelse. Stumpf har även påpekat, att de flesta k. uppträda med hörbar styrka, om de båda primärtonerna bilda förhållandevis små intervall med varandra. Vårt hörselsinnes förmåga att självt alstra k. har utnyttjats vid vissa orgelbyggen. För att slippa bygga den mot den djupaste tonen svarande skrymmande orgelpipan låter man här två kortare pipor med sådana svängningstal ljuda samman, att deras differenston utgör just den önskade tonen (-> Akustisk bas). En ->klanganalys av tonen från den öppna g-strängen hos violinen ger till resultat, att grundtonen objektivt är ytterst svag i förhållande till övertonerna. Dess subjektiva styrka är att hänföra till den differenston, som bildas med övertonerna som primärtoner. Betr. k:s betydelse för ljudreproduktion ->ljudupp tagning. — Jfr Hörselorgan. Litt.: -^-Hörselorgan och Akustik. Dessutom tidskr.-art. av C. Stumpf i Zeitschrift für Psy-chologie und Physiologie 1910, R. L. Wegel och C. E. Lane i Physical Review 1924, H. Fletcher i JASA 1930, G. von Békésy i Anna-len der Physik 1934 och AZ 1937, W. Lotter-moser i AZ 1937, W. Kuhl i AZ 1939. Kj. S. 2. Inom orgelbyggeriet ha k. el. differenstoner varit i praktisk användning långt före G. A. Sorges publ. av sin upptäckt. Redan under slutet av 1500-t. har näml, förekomsten av pedalstämman ->Kvintbas 102/3' påvisats, och man utnyttjar fortfarande denna metod att in-bespara en dyrbar och skrymmande 32-fots-stämma. Stundom kopplas kvintstämman med en lämplig 16-fotsstämma till ett gemensamt registerandrag med bet. Kontrabaseffekt 32' el. C o n t r e b a s s e-c o m p o s é e. Vid platsbrist förekommer även motsv. anordning för lägsta oktaven i 16-fotsstämmor. Helt i system sattes bruket av k. genom abbé Vog-ler, som i sitt simplifikationssystem avsåg att inom varje manual ersätta de lägsta pipraderna med en akustisk bas. B. K. Komedibalett, scenhandling med dans, sång och musik, utformad i samarbete mellan Molière och Lully i anslutning till den fr. hovbaletten och det it. intermezzot och ofta liksom det senare agerat i mellanakterna av ett skådespel. Jämförande art.: Molière. E. S-m Komma, grek., inskärning, intervall, mindre än ett halvtonssteg, mellan svängningstalen för toner, som i praktiken vanl. äro likbenämnda men som teoretiskt erhållits på olika vägar och därför skilja sig något från varandra. De vanligast förekommande k. äro: 1) Det syntoniska el. didymiska k. (vilket tvivelaktigt tillskrives den grek, teoretikern Didymos) har intervallvärdet 81/80, motsv. en fjärdedels halvton el. 22 cent. Det utgör intervallet mellan den melodiska (pyta- 325 326