KONSERTMÄSTARE konstnärlig nivå. En långvarig och svårartad schism ledde till Schnéevoigts avgång 1924. En kort tid fungerade W. Sieben som ledare, till dess V. Talich tillträdde denna post 1926, strax efter överflyttningen till det nya Konserthuset s. å. (-»-Stockholms konserthus). Genom hans och senare F. Buschs och C. Garagulys energiska insatser, genom kontakten med en rad förnämliga gästdirigenter samt en omsorgsfull kontinuerlig nyrekrytering har ork. stadigt gått framåt i fråga om skolning och spelkultur. Ork. har även framträtt i landsorten samt i Norge 1917, Khmn 1932 (under Toscanini) och Paris 1937. — Den mus. ledningen har efter 1914 främst varit anförtrodd Schnéevoigt (1915 —24), Talich (1926—36), Busch (1937—41) och Garaguly (sedan 1942) med N. Grevillius (1914 —20) och A. Wiklund (1925—38) som bitr, dirigenter. — För körmedverkan bildades 1917 Konsertföreningens symfonikö r. Denna upplöstes 1927, och ett samarbete började med den av D. Åhlén gr. och ledda kören ->M usikaliska sällskapet, vilken 1932 knöts närmare till fören. under namnet Konsertföreningens kör Musikaliska sällskapet. Verksamheten har allt ifrån början varit byggd på ett abonnemangssystem med flera konsertserier och ett fåtal fristående kons. Medan abonnenterna tidigare voro i minoritet, undergick abonnentantalet liksom de totala besökssiffrorna på 1930- och 40-t. en kraftig successiv stegring. De tidigare betydelsefulla sön-dagsmatinéerna utbyttes 1935 mot kvällskons. Fram till 1948 gåvos folkkons, till nedsatta priser. De ha nu avlösts av en ser. ungdomskons, (i samarbete med Radiotjänst). Sedan omkr. 1920 ges en ser. skolkonserter, som från 1945 dubblerats. Ekonomiskt stödes K. genom anslag från staten, Sthlms stad samt bidrag från Stiftelsen Sthlms Konserthus, vilken är en självständig inst. Samarbetet med Radiotjänst har möjliggjort att ork. sedan 1937 är helårsanställd. En pensionsanstalt stiftades 1932. K:s administrativa angelägenheter omhänderhas av en styrelse, medan ett särsk. programråd svarar för de konstnärliga arr. Under Auditoriumtiden var H. Meissner och därefter E. Westberg K:s intendent. De följdes av verkst. dir. S. Ehlin (1926 —32; samtidigt dir. för Konserthuset), G. Jean-son (1932—39), B. Carlberg (våren 1939) och J. Norrby (sedan 1939), vilken 1950 även blev chef för Konserthuset. Litt.: O. Rabenius, Stockholms Konsertförening 1902—1927 (1927), samt tr. årsberättelser från 1914. G. B. Konsertmästare (ty. Konzertmeister, fr. chef d’attaque, it. violino primo, eng. leader, i USA concert master), den främste och ledande försteviolinisten i en orkester. 339 K, fungerar som förmedlare mellan dirigenten och ork. och är medansvarig för disciplinen och precisionen, inte bara i sin egen stämma utan praktiskt taget för hela stråkstyrkan genom sitt val av spelsätt, stråkarter etc. och sitt ledande initiativ vid alla insatser m. m. Därjämte anförtros åt honom alla tillfälliga solis-tiska uppgifter, som ifrågakomma i ork.-litt. I flertalet moderna symf.-ork. förekommer såväl en 1. som en 2. och en 3. k. i förstaviolin-stämman. Därjämte brukas tit. för stämledarna även i andra stråkstämmor i orkestern. Termen k. har sitt ursprung i barockens instrumentalensembler, där den främste försteviolinisten ensam el. tills, m. cembalisten, samtidigt som han spelade, också ledde hela framförandet med sina rörelser och sin stråke. Denna forna ledarposition återspeglas alltjämt i England, där ork:s »leader» intar en viktig position och vanl. får sitt namn särsk. utsatt i programtryck efter dirigentens. I. B-n Konsertstycke, ensatsig komposition för ett soloinstrument med orkester. Det klassiska ex. på k. är C. M. von Webers Konzertstück för piano och ork. f-moll op. 79. Till samma kategori höra verk av Bruch, Ru-binstein, Saint-Saens, Schumann m. fl. I. B-n Konsertväsen, sammanfattande benämning främst på den organisation som skapats för en musikodling i den offentliga konsertens form. Musicerandet vid en dylik konsert sker inför en betalande men annars inte spec. utvald publik och vädjar direkt till denna publiks musikintresse. Därigenom att inträdesavgifterna som regel lägga den ekonomiska grunden till den offentliga konsertverksamheten, kommer publikens smak att utöva ett bestämmande inflytande på programmens sammansättning. Genom allt detta skiljer sig den offentliga konserten från andra former av musicerande inför åhörare, t. ex. från den privata konserten el. från musicerandet inom den kyrkliga gudstjänstens ram. K., som i det allm. språkbruket ej omfattar operans konstart, växte vid 1600-t:s slut fram under anpassning främst till den som kulturfaktor allt viktigare borgarklassen. Början gjordes, karakteristiskt nog, i England, där J. Banister 1672 anordnade de första offentliga konserterna. På kontinenten tog k. fart fr. o. m. 1725 i och med de bekanta concerts spirituels i Paris. Förhållandevis tidigt, 1731, gr. J. H. Roman ett k. i Sverige. På många håll, t. ex. i Leipzig, växte k. fram ur äldre slutna sällskap, -^-Collegium musicum. Från en ringa och i många avseenden trevande början har k. utvecklats till en världsomspännande organisation av väldiga mått, som blivit en dominerande faktor i den västerländska kulturens musikodling. Institutionens upp-blomstring, som verkat omvälvande icke minst 340