KON T RA ALT och deras talförhållanden ur filosofiska och kosmologiska synpunkter, tankegångar, som fördes vidare in i medeltiden. Den spekulativa teorins resultat blev emellertid ända fram till 1500-t. i hög grad bestämmande även för kon-sonansuppfattningen hos de västerländska teoretiker under senmedeltid och renässans, som försökte formulera lagarna för sin samtids musikskapande. Under antiken erkändes inga andra konso-nanser (»symphonia») än de, som härledas ur primtalen 1, 2 och 3. Hos pytagoréema förklaras detta av att alla intervall härleddes ur kvintserien. Men även en så empiriskt inst. skriftst. som Aristoxenos utsäger, att kvarten är den minsta konsonansen, varav följer, att alla mindre intervall, alltså även terserna, äro dissonanta. Under den västerländska flerstämmighetens första årh. betraktades förutom enklang och oktav k v a r t en (diatessäron) som den viktigaste konsonansen. Ännu hos Guido av Arezzo intar kvarten denna ledande ställning. Under 1100-t. trängs den däremot undan av kvinten. Under 1200-t. står diskussionen om konsonans/dissonans mer än någonsin tidigare i centrum hos flertalet teoretiker. Enligt gängse klassificering från denna tid och framåt betraktas enklang, oktav, kvint och kvart som fullkomliga konsonanser samt stor och liten ters och stor sext som ofullkomliga. Den lilla sextens ställning är alltjämt vacklande. Kvarten klassificeras i ett stort antal framställningar som dissonant och har sedan dess blivit föremål för växlande tydningar på grund av sin ambivalenta karaktär. (-»-Kvart.) Den till sin exakta innebörd oklara termen »halvkonsonans» bör ses i samband med klassificeringsförsök av denna typ. Den förste teoretiker, som erkänner tersen som (visserligen ofullkomlig) konsonans, synes vara engelsmannen W. Odington (ca 1290), men trots att han tager detta viktiga steg, kan han icke förmå sig till att betvivla, att det pyta-goreiska betraktelsesättet av terserna är det riktiga. Odingtons uppfattning befästes av bl. a. Ramis de Pareia (1482 och senare), Gafurius och Fogliani (1529). (Samtidigt som det teoretiska erkännandet av terser och sexter som konsonanta intervall på detta sätt växer fram, börjar intressant nog problemet temperatur diskuteras allt livligare.) Först med Zarlino (Istitutioni harmoniche 1558) erkännas terserna som produkter av enkla talförhållanden: Zarlino fastslår, att samtl. konsonanser kunna erhållas ur talserien 1 : 2 : 3 : 4 : 5 : 6. Han pekar också på den stora tersen som huvudbeståndsdel i treklangen (underst i dur, överst i moll). I praxis erkändes ters o. sext långt tidigare (->Fauxbourdon). Schematiskt sett skulle man kunna tala om tre huvudperioder i konsonans-uppfattningens historia: 1) tiden före tersens erkännande (inemot 1400), 2) den tid, då tersen, och senare treklangen, utgör flerstämmighetens viktigaste samklangselement (1400— 345 1500-t. resp. 1600—1800-t.), samt 3) 1900-t. med dess relativisering av konsonanser och dissonanser med ett tillbakaträdande för ters och treklang som konsekvens. Jämförande art: Dissonans. Litt.: H. von Helmholtz, Die Lehre von den Tonempfindungen (1863; 61913); G. Stumpf, Ge-schichte des Konsonanzbegriffs (1897); dens., Konsonanz und Dissonanz (1898); F. Krueger, Die Theorie der Konsonanz (i Psychologische Studien, utg. av W. Wundt, 1—2, 4—5; 1906—10); G. Stumpf, Konsonanz und Konkordanz (i förf:s Beiträge zur Akustik und Musikwissen-schaft 6, 1911); E. Hartmann, Konsonanz und Dissonanz (diss. 1922); K. Jeppesen, Palestrina-stil... (1923); R. Lenzen, Geschichte des Konsonanzbegriffs im 19. Jahrh. (diss. 1931); A. Machabey, Dissonance, polytonalité, atonalité (i RM 1931); J. Handschin, Der Toncharakter (1948). — Se även under Musikteori, Musikpsykologi, Tonsystem. L B-n Konsonerande intervall ->Konsonans. Konstantinopel -»-Istanbul. Konstant mensur ->Mensur. Kont, P a u 1, österrikisk tonsättare (f. 1920 18/8), främst känd som kompositör av kammarmusik. Bland hans verk märkas Heptameron för biåskvartett och piano (1946), kvartett för träblåsäre, serenad för 30 instr., Triptychon för violin och piano samt sånger. G. M. Konta'kion el. kondakion (av grek. kontos, liten, underförstått hymn), från 800-t. den grek.-rom. kyrkans bet. på kyrkliga dikter, uppbyggda av isometriska, med akrostika och refräng (ephymnion) sammanbundna strofer (troparia) jämte en inledning (prooimion) och utförda res-ponsoriskt (i växling mellan solist och kör). De förnämsta diktarna voro den syriske prästen Romanos (ca 500) och patriarken Sergios på 600-t.; de främsta ämnena för deras k. anknyta till kyrko-årets huvudhögtider. Huruvida k. har något samband med de i slaviska kyrkomusikkällor från 11—1200-t. uppträdande saml. (kondakarion) av korta lovsånger (kondak), skrivna i s. k. kondakamy-notering, är ännu ovisst. Litt.: O. von Riesemann, Die Notation des alt-russischen Kirchengesanges (1908); E. Wel-lesz, Bysantinische Musik (1927); dens., A his-tory of Byzantine music and hymnography (1949). Nyare ryskspråkig litt.-fört. i G. Reese, Music in the Middle Ages (1940). C.-A. M. Kontraalt, den lägsta kvinnorösten, vars omfång med några toner underskrider 346