KOR tel- och evangelierecitation har påträffats, vari accenttecknen — till skillnad från alla eljest kända ekfonetiska noteringar — kunna dubbleras el. flerdubblas. Melodier till k. äro bekanta i form av uppteckningar efter gehör av jesuitpater L. Badet (Kairo 1899). Nyare, omfångsrika uppteckningar, som utförts 1929—31 av kopten Ragheb Muftah tills, m. E. Newlandsmith, äro opublicerade. År 1932 gjordes några grammofoninsp. under ledning av von Hornbostel och C. Sachs. Att döma av dessa prov synes den melodiska stilen påminna om bysantinska melodier. Dia-tonik och formelmässighet äro påtagliga drag, även recitativmässiga detaljer föredragas med melodisk utformning och högljudd stämma, men några extatiska drag i sången el. instrumentalackompanjemanget— som i den etiopiska liturgin — spårar man ej här. Jämförande art.: Bysantinsk musik, Etiopien. Litt.: F. E. Brightman, Liturgies Eastern and Western (1896); P. L. Badet, Chants liturgi-ques des coptes (1899). C.-A.M. Kor el. k ö r, i orgeln benämning för en piprad i en blandad stämma el. -»-kor-stämma. Kora'g (grek. chorago's), körledare, i det antika Grekland den person, som bekostade en körs utrustning. Samma person var till en början också körens försångare och fördansare, men då kör-partierna med tiden blevo alltmer konstrika och krävande, överläts denna uppgift på en särsk. utbildad s. k. koryfé. ->Grekland, avd. Antiken, sp. 700. K. R-n KoraT (medeltidslat. chora'lis, höran--de till kör), bet. för de i katolsk gudstjänst av enstämmig kör el. solister utförda liturgiska sångerna, liktydigt med gregoriansk koral (-»Gregoriansk sång). Termen k. kom efter reformationen med tiden att användas även om den med protestantisk gudstjänst införlivade kyrkovisan på folkspråk (protestantisk k., -»kyrkovisa). Denna utvidgning av begreppet k. beror väl mindre på kyrkovisans roll av liturgisk ersättning för greg. moment än på de båda arternas konstmusikaliskt identiska användning som c. f. i flerst. verk el. i alternatimpraxis m. m. Dock är termen k. i betydelsen protestantisk kyrkovisa långt ifrån allmän utanför de protestantiska länderna, särsk. Tyskland och Skandinavien (jfr eng. hymne-tune, fr. chant luthé-rien men även choral). C.-A.M. Koralbas, en labial pedalstämma i orgeln av 4' tonhöjd avsedd för cantus fir-mus-registrering. Vanl. av principal typ och kallas då även Oktavbas 4'. 359 Koralbearbetning (i vidsträckt betydelse) innebär varje konstmusikalisk utformning av såväl greg. koral som protestantisk kyrkovisa, vokalt el. instrumentalt, från sträng behandling som c. f. till fri koralmonodi. I denna vida mening är större delen av den vokala och instrumentala flerstämmigheten med greg. koral som motiviskt material liktydig med k. (->Motett.) Främst bearb. av greg. sånger med strofisk byggnad (hymner, sekvenser, tro-per) och orgelkomp, med greg. c. f. (t. ex. av Hofhaimer) måste betraktas som k. Termen brukar likväl i regel förbehållas vokala el. instrumentala bearb. av protestantisk kyrkovisa i form av koralfantasi, -fuga, -kantat, -motett, -partita, -preludium, -variation och orgelkoral. C.-A. M. Koralböcker, inom protestantisk kyrkomusik motsvarigheten till den katolska kultens sångböcker, innehållande de av kyrkliga myndigheter fastställda el. anvisade melodierna till evang. kyrkovisor, som skola sjungas av församl. vid gudstjänsten. Man inrymmer däri också de av enskilda utgivare el. förläggare, ej sällan i spekulationssyfte iordningställda samlingarna, som främst avsetts för den förr regelbundet iakttagna enskilda husandakten. Den naturliga frihet myndigheter i allmänhet medgivit i bruket av melodier och dessas utformning i k. på protestantiskt område har föranlett en enorm produktivitet och konstnärlig rikedom men samtidigt vållat en tidvis besvärande förbistring och experimentlusta samt en snabb omformning el. förnyelse av det melodiska materialet efter tidsandans och smakens skiftningar. De första k. utkommo 1524 och innehålla hu-vudsakl. Luthers egna övers, av vissa greg. texter och hans parafraserade Psaltardikter (Etlich Christlich Lieder — Achtliederbuch, Enchiridion oder eyn Handbuchlein ... geyst-licher gesenge vnd Psalmen, Geystlich gesangk Buchleyn med mel. red. av J. Walter). Men dessa kallades ej k., vilken bet. ej synes ha kommit i bruk i Tyskland förrän 1692 (Daniel Speers Choral-Gesang-Buch). — Bland ty. k. som utkommo under Luthers livstid må anföras J. Klugs Geistliche Lieder (21535), Christ-liche Geseng (1542) och Geistliche Lieder (1543), de böhmiska brödernas sångbok Ein new Ge-sengbuchlen, utg. av M. Weisse 1531, och J. Horns uppl. 1544 (Ein Gesengbuch der Brüder inn Behemen und Merherrn), V. Babsts Geyst-liche Lieder (1545, den sista av de av Luther 360