KORALBÖCKER själv red. el. med hans bistånd utg. k.), B. Waldis’ Der Psalter och L. Lossius’ Psalmodia (1553) m. fl. Stor betydelse fick det arr. med melodin förlagd till den översta stämman som L. Osiander vidtog i sina 1586 utg. 50 geistliche Lieder und Psalmen. — Från 1600-t. må anföras M. Vulpius’ Kirchen Geseng (1604) och Ein sehön geistlich Gesangbuch (1609), J. H. Scheins Cantional (1627; ny uppl. 1645), S. Scheidts Tabulaturbuch (1650) etc. Seklets viktigaste k. blevo dock de över 40 uppl. av J. Crügers Praxis pietatis melica (1644—1740). Medan större delen av mel. i 1500-t:s k. äro enstämmiga och i flerstämmig sats vanl. förlagts till ténorstämman, ändrar sig förhållandet under barocktiden: mel. ligga städse i den översta stämman av satsen och bearb. vanl. ss. »koralarior» med generalbasackomp. Redan i Scheins Cantional uppträder besiffrad bas, och vid sidan av en fortlevande alternatimpraxis synes den orgelackomp. menighets-sången ha gjort sig relativt tidigt gällande i Tyskland. Antalet mel. tillväxer enormt under 1600-t. och beräknas vid dess slut ha uppgått till nära 10 000. Endast en ringa bråkdel därav upptogs likväl i de kyrkliga k., som väsentligen innehöllo den från reformationstiden traderade skatten. Samtidigt genomgingo mel. en tidstypisk avrundning till isometri och regelbunden periodbyggnad och befriades från äldre polymetriska inslag. Under 1700-t. fortsätter denna strävan efter utjämning och glättning: mel. tvungos in i våra taktschemata, de äldre ersattes av populära visor och dansmelodier med rokokomässiga prydnader. Betydelsefulla prov härpå äro t. ex. Briegels Darmstadt-Cantionale (kort före 1700), med alla toner i lika notvärden, och Freyling-hausens av galant dansviseanda genomsyrade Geistreiches Gesang-Buch (1704), som intill 1759 upplevde 19 uppl. och blev herrnhutismens speciella sångbok. Andra k. från detta sekel äro J. B. Königs Harmonischer Lieder-Schatz ... (1738), vars 2. uppl. upptar nära 2 000 mel. till 8 000 texter, vidare k. av J. C. Kühnau (1786), J. A. Hiller (1793) m. fl. Generalbasbesiffringen är numera ersatt av en utskriven sats, ofta av mekaniskt grov och hantverksmässig art i idel halv- och helnoter. Dessa k. från ca 1800 återge en på varje omtanke om kyrklig värdighet blottad nyttomusik utan konstnärligt egenvärde. Romantikens förnyade intresse för äldre musik återspeglas i k. ss. en strävan att »återställa» mel. i deras »urspr.» rytmiska avfattning, varvid vissa redaktörer anknöto till Bachs rytmiska och harmoniska koralbehandling, andra till de polymetriska och modalharmoniska avfattningarna i 1500-talskällor. Satsen utformades i regel fyrstämmigt, hos somliga i in-strumentalt-orgelmässig faktur, hos andra efter a cappella-mönster. I anknytning till greg. de-tempore-praxis sökte man också genomföra hänvisningar av bestämda mel. till bestämda tider på kyrkoåret etc. De tidigaste proven på dyl. »reform»-k. äro Schleiermachers sångbok (Berlin 1829) och J. von B uns e ns Versuch eines allgemeinen Gesang- und Gebetbuches (1833). Mot dyl. reformer ställde sig en rad k. avvisande (Knechts k. för Bayern, Natorp-Kessler-Rincks k. 1829, F. Schneiders etc. in på 1870-t.). De frikyrkliga rörelsernas ökade betydelse medförde en invasion av anglosachsiska sånger (Reichslieder), som också satte sina spår i tidens högkyrkliga k. Bland k. inom reformert kyrka må främst nämnas de Pseaumes octante trois de David mis en rime francoise, som i utökad uppl. av C. Marot och T. de Besze utkommo i Genève 1551, övers, till ty. av A. Lobwasser 1565 och vilkas mel. (folkvisor och komp, av G. Francs och L. Bourgeois) sattes i 4-st. sats av C. Gou-dimel under inflytande av den humanistiska odestilen (->-Ode). De Loibwasser-Goudimelska k. förblevo aktuella in på 1800-t. Bland nord. k. var H. Thomissöns Den danske Psalmebog (1569) den förmodligen största me-lodisaml. som dittills hade utkommit (ca 200 mel.) och avsåg främst att tillgodose lands-församhs behov av kyrkovisor, varemot N. Jes-persöns Graduale (1573) övervägande upptar mässmusik, ordnad de tempore för stadsför-saml. Menighetssångens seger över greg. traditioner bet. biskop T. Kingos Graduale (1699), och den folkliga generalbasvisans dominans i hans Aandelige Siunge-Koor (1674, 1681, sv. övers. 1689) fullföljdes av E. Pontoppidan med Nye Psalme Bog (1740) och F. C. Breitendich (1764) för Danmark-Norge. Mot denna pietistisk-galanta riktning reagerade N. Schiörring och H. O. C. Zinck (C. P. E. Bachs lärjungar) med k. (1783 och 1798). Zincks verk avlöstes i Norge 1838 av O. A. Lindemans och i Danmark av A. P. Berggreens k. (1853, tillägg 1856, talrika uppl.). Vidare uppgifter om koralböcker i Danmark och Norge lämnas i art. Kyrkomusik, sp. 463 f. Medan bet. »psalmbok» uppträder som titel redan i 1549 års uppl. av »svenska sånger och visor» (1. uppl. 1530), dvs. våra första sv. kyrkovisor efter reformationens genomförande, kallas koralpsalmboken 1697 alltjämt blott »then swenska psalmboken», ehuru den var Sveriges första tr. mel.-saml. för menighetssång och överhuvud dess dittills omfångsrikaste, inom landet tr. mel.-källa. Före 1697 ha vi endast handskrivna k. att tillgå. Varken Jonae-Rhe-zelius’ Någre psalmer, andelige wijsor och lof-songer (1619) el. de två Liber cantus (1620, 1623) äro näml. k. i eg. mening, ej heller Arrhe-nii Psalmeprofver (1689, 1691). Viktiga handskrivna k. före 1697 äro de av A.. Larsson Froste skrivna Ålems- och Mönsterås-böckerna (1640-t.), Rappe- (1675), Riddarholms- (1694) och Roslagskulla-hdskr., av vilka den sistn. dock anses höra Svensk-Finland till. Samtliga återge mel. enstämmigt, Rappe i en livlig rytmik med 361 362