KORPUS också blivande präster, som genom deltagande i kören förvärvade utbildning för sitt- kommande kall. Kortjänsten reglerades genom en särsk. korstadga för varje stift. Jämte de eg. k. funnos också särsk. anställda mässpräster, pre-bendater och vikarier, som deltogo i kortjänsten och dessutom svarade för mässorna vid de särsk. altarstiftelserna. Ur liturgi- och musik-historisk synpunkt är korprästinstitutionen av största intresse, då denna kategori inom medeltidskyrkan i första hand var bärare av den liturgiska och musikaliska traditionen. Reformationen undanröjde den ekonomiska grunden för korprästinstitutionen. En följd härav blev, att den greg. sångtraditionen i vårt land blev bruten. Mot senare delen av 1600-t. upphör också den liturgisk-mus. verksamhet, som under medeltiden i främsta rummet uppburits av korprästerna. Litt.: E. Rodhe, Studier i den svenska reformationstidens liturgiska tradition (i Uppsala univ:s årsskr. 1917); dens., Svenskt gudstjänstliv (1923); K. Peters, Den gregorianska sången... (1930); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); Y. Brilioth, Den senare medeltiden 1274—1521 (i Svenska kyrkans historia, utg. av H. Holmquist & H. Pleijel, 2, 1941). R. S. Korpus (lat. corpus, kropp; eng. body). 1. Benämning på resonanslådan hos vissa chordofoner. Av k. har ett stort antal typer utbildats från kalebasser och enkla trälådor till violinens, lutans och harpans akustiskt utexperimente-rade och konstnärligt fulländade konstruktioner. Å. L-y 2. Äldre orgelteknisk benämning för pipkropp (->Orgelpipa). Kors ->Förtecken. Korstämmor el. biandstämmor (även mixturstämmor) kallas de labialstämmor i orgeln, som för varje tangent ha två el. flera pipor av sinsemellan olika tonhöjd. Oftast ingå alikvoter bland dessa. Var och en av de till en korstämma hörande pipraderna benämnas kor el. körer. En biandstämma bestående av 3 rader sådana piprader är 3-korig (eng. 3 ranks, fr. 3 rangs, ty. 3-fach el. 3-chörig) etc. Dessa stämmor indelas i två huvudgrupper, icke repeterande k. och repet era n-d e k. De förras uppgift är att bidraga med särpräglade klangfärger — ofta imiterande olika instr. Bland dem kunna nämnas Kornett, Kvarta, Rauschkvint, Sesquialtera och Tertian. Även den mångkoriga Hintersatz räknas hit. De repeterande biandstämmorna (jfr Repetition 2) ha en övertonsförstärkande uppgift och kunna därför i allmänhet ej brukas som solo 375 stämmor. Den viktigaste inom denna grupp är Mixtur, som förekommer i olika sammansättningar, vidare den närbesläktade Scharf samt Kvartian, Tertian, Harmonia aetherea och Cymbel. B. K. Ko'rtholt, ty., eg. »kort trä» (eng. curtall, fr. courtaud), bet. för två olika instr. på 15- och 1600-t., dels en rak, cylindrisk skalmejtyp med 2 kanaler och omfånget Bi—b, dels (i England) benämning på den lilla kvintfagotten (single curtall) el. choristfagotten (double curtall). Jämförande art.: Fagott. Å. L-y Kortjmarjo'v, Klementij Arkadje-vitj, rysk tonsättare (f. 1899 3/7), känd genom populära revolutionssånger samt operor. K., som var elev av Malysjevskij vid MK i Odessa, har skrivit operorna »Soldaten Ivan» (Moskva 1927) och »Tio dagar som skakade världen» (även bearb. som vokalsymf.) samt baletten »Dansösen-slavinnan» (Leningrad 1927). M. S. Kort oktav, bet. för den decimerade stora oktav, som vanl. förekom på äldre tangentinstrument före den tempererade stämningens genomförande. På grund av tidens musikpraxis, som undvek användandet av tonarter med förtecknade toner som grundton, kunde man även avstå från motsv. tangenter i instrumentens lägsta oktav. K. innehöll de 8 tonerna C, D, E, F, G, A, B, H fördelade på 5 under- och 3 övertangenter (fig. 1). Denna anordning är en utbyggnad av en äldre form av k. för instrument med F som lägsta tangent. De hade en rudimentär oktav 376