KORPRÄST I Sverige begagnas k. som bet. för en särsk. typ av ->bygelhorn i höga Ess, harmonimusikens melodiförande instr., samt i B. En mindre typ i höga Ass förekommer även. A. L-y 2. I orgeln är k. mera sällan en tungstämma. När så är fallet brukas oftast den ty. bet. Singend Kornett. Denna är en trumpet el. därmed besläktad stämma i pedalen av 2Z tonhöjd. I sin normala labiala form är k. en icke repeterande 3—7-korig biandstämma av fr. ursprung (Grand Cornet, Cornet de r é-c i t etc.) och med sinkans klang som förebild. Det karakteristiska för stämman är förekomsten av ett terskor, varför den ofta kallas Terskornett. Den klassiska k. är 5-korig och sammansatt av 8' + 4' + 2 2/3' + 2' + 1 3/5'. Den har vid principalmensur och intoneras så att koren smälta väl samman. Som 3-korig (2 2/3' + 2' + 1 3/s') benämnes den även K o r-n e 11 i n o. För att få ökad användning av de i k. ingående alikvoterna uppdelas den stundom på flera register, varvid oktavkörernas andrag betecknas Oktavkornett. I enstaka fall förekommer samma namn även på en 2-korig pedalstämma sammansatt av 2' och 1'. Den ovan beskrivna labiala k. får ej förväxlas med den i romantiska orglar ofta använda trängre mensurerade k., som utgör en ersättning för ->mixtur. B. K. Korngold [kåTngålt], Er ich Wolf-gang, amerikansk tonsättare av österrikisk börd (f. 1897 29/5), bosatt i USA sedan 1935. K. är främst känd för färgstarka musikdramer, präglade av skarp blick för verksamma teatereffekter och lysande orkesterbehandling. K. utbildades tidigt till musiker under stud, för R. Fuchs, H. Grädener och Zemlinsky i Wien. Ännu ett brådmoget underbarn, deb. han 1908 på Hofoper där med pantomimen Der Schneemann samt väckte tillika uppmärksamhet som pianist. Han var 1919—21 kapellm. vid operan i Hamburg och blev 1927 prof, i musikteori och dirigering vid MA i Wien. Är 1909 skrev K. en pianotrio D-dur op. 1 och har därefter komp, ett betydande antal instrumentalverk. Större intresse hos publiken har han emellertid vunnit som musikdramatiker. Med sina enaktsoperor Violanta och Der Ring des Polykrates (München 1916; Violanta och Polykrates ring, Sthlm 1918) efterbildade han talangfullt R. Strauss och närmade sig samtidigt verismen. Stilistiskt har han sedan skridit vidare på samma linje med Die tote Stadt (Hamburg 1920), som inom få år uppfördes på över 50 teatrar, och Das Wunder der Heliane (Hamburg 1927), medan han i sin senaste opera, Kathrin (urpremiär i Sthlm 1939), tonalt anslutit till extrema riktningar. 373 Verk (u. n.): Musik till Shakespeares Mycket väsen för ingenting (1919) och The silent se-renade (1946) samt filmmusik, däribl. Anthony Adverse (1936), Guds gröna ängar (1936), Robin Hoods äventyr (1938; även som ork.-svit), Elizabeth och Essex (1939) o. a.; Sinfonietta B-dur op. 5, den symf. dikten Tomorrow (efter filmmusiken till The constant nymph, 1942; m. damkör), Ouvertüre zu einem Schauspiel op. 4 (1911), den symf. uvertyren Sursum Corda op. 13, pianokons, ciss-moll för vänster hand op. 20, violinkons. D-dur op. 35 (1945) o. a. ork.-verk; körverk, kammarmusik, däribl. stråksextett d-moll op. 10, 3 stråkkvartetter: A-dur op. 16, Ess-dur op. 26 (1935) och D-dur op. 34 (s. å.), pianokvintett E-dur op. 15, violinsonat G-dur op. 6 (1912) m. fl., pianokomp. m. m. — Bearb. av operetter av Fall och J. Strauss. Litt.: R. S. Hoffmann, E. W. K. (1923), samt art. av R. Specht (i Die Musik 1918/19) och F. H. Törnblom (i Teatern 1939). K:s far, musikskriftställaren Julius K. (1860—1945), verkade efter akademiska stud. (Dr jur.) som musikkritiker i Neue freie Presse i Wien 1902—37; utg. Deutsches Opern-schaffen der Gegenwart (1922). Han bosatte sig i USA 1938. Litt.: H. Glimstedt, En wiensk operakritiker och hans estetik (i Ord och bild 1924). E. S-m Ko'rnmüller, Otto, tysk kyrkomusiker (1824—1907), prästvigd 1847, prior och körledare i benediktinklostret Metten i Bayern. K. skrev kyrkomusik och utgav flera värdefulla arbeten i katolsk kyrkomusikpraxis, däribl. Lexikon der kirch-lichen Tonkunst (1870; ny uppl. i 2 bd, 1891—95). G.P. Korno ->Corno. Kororgel el. altarorgel bet. i kyrkor med flera fristående orglar el. med orgelverket uppdelat på olika platser i kyrkorummet den orgel el. den orgelavd., som har sin plats i närheten av altaret. I det senare fallet spelas k. vanl. från huvudorgelns spelbord. Korpräst, vanl. förekommande benämning på präst, tillhörande en domkyrkas el. större stadskyrkas (utom Sverige även kollegiatkyrkas) prästerskap med uppgift att deltaga i de dagliga mässorna och tidegärderna. Dessa utfördes in c ho ro, i koret, varav namnet. Under medeltiden bildade de eg. k. vid en domkyrka en särsk. grupp vid sidan av domkapitlets medl., praela'ti (prelater) och cano'-nici (kaniker, bisittare i domkapitlet). K. i eg. mening, choraTes, voro dels präster med grundlig musikalisk utbildning och god sångröst, dels 374