KRAUS, J. M. Utbildad vid univ. i Wien (dr phil. 1894) och för Stockhausen, deb. K. som Hagen i Ni-belungens ring vid festspelen i Bayreuth 1899. Som oratorie- och konsertsångare (Brahms) åtnjöt han det största rykte. — G. 1899 m. den amerikanska operasångerskan, alt, Adrienne Osborne, eg. Eisbein (f. 1873 2/i2), även hon känd som utmärkt Wagner sånger ska. G. P. KRAUS, JOSEPH MARTIN. Den svenske tonsättaren av tysk börd Joseph Martin Kraus [kra°s], f. 1756 20/g i Miltenberg a. M., d. 1792 15/i2 i Sthlm, kom vid 22 års ålder till Sverige och förvärvade inom kort en ledande ställning i den gustavianska epokens musikliv. Med sin mångsidiga begåvning och höga allmänbildning vann han J. H. Kellgrens vänskap och kom in i kretsarna kring Bellman och Anna Maria Lenngren. Hans sorgekantat över Gustaf III är i sin stolta resning den gustavianska erans svanesång; ingen annan samtida musiker har heller med samma intensitet trängt in i och vidareutbildat det gustavianska musikdramats idévärld. Genom sin tonkonst befrämjade Kraus verksamt tidevarvets svenska lyrik och framstår f. ö. som den mest betydande instrumentalkompositören i Sverige mot 1700-t:s slut. Kraus’ liv. Kraus blev som tolvåring elev vid jesuitseminariet och musikgymnasiet i Mannheim, där trol. abbé Vogler och medl. av Mannheim-orkestern för kortare tid voro hans lärare. Längre fram stud, han juridik och filosofi vid univ. i Mainz, Erfurt och Göttingen oeh utgav under denna tid musikaliska och litterära arbeten, bl. a. sorgespelet Tolon (1776) och pamfletten Etwas vön und über Musik fürs Jahr 1778, båda publ. anonymt. Svensken C. Stridsberg, med vilken han sammanträffat i Göttingen och som skrev texten till Kraus’ första operaförsök, Azire, förmådde honom 1778 att överflytta till Sverige. . Efter föga mer än ett års vistelse i det nya hemlandet blev Kraus i nov. 1779 LMA. Från 1781 2. kapellm. vid Gustaf III :s opera, utnämndes han efter Uttini 1788 till 1. hovkapellm. På konungens uppdrag företog han 1782—87 en studieresa till utlandet och sammanträffade därunder bl. a. med Haydn, Gluck och Al-brechtsberger. Trots intriger från Vogler och dennes anhängare hävdade han framgångsrikt sin konstnärliga ställning i Sthlm, icke minst beundrad som operadirigent. Kraus’ insatser och verk. Förutsättningarna för Kraus’ konstnärliga framträdande voro dels en grundlig humanistisk bildning, litterärt anknytande till Sturm und Drang och Göttinger Hainbund, dels en musikalisk skolning under inflytande av mann-heimarna. Hans instrumentalverk uppvisa tidigt en överlägsen behandling av sonatsatsen, stundom — liksom hos C. P. E. Bach och J. Haydn — uppbyggd på ett enda huvudmotiv. Jämsides härmed framträda fantasiartade inslag och en tendens till oväntade kontraster, varvid den plötsliga växlingen mellan olika oktavlägen spelar en markant roll. Gränsdragningen mellan de olika satserna utjämnas stundom; de långsamma satserna särsk. i stråkkvartetterna tillhöra de mest djupsinniga yttringarna av musikalisk Sturm und Drang och visa utpräglad individualisering av de enstaka instr. Kraus’ mest bekanta ork.-verk, den s. k. Wien-symf. c-moll (1783; tillägnad Haydn), Symphonie funèbre (1792) samt uvertyren till operan Aeneas i Carthago, förråda inre släktskap med Gluck men peka även fram mot Beethoven. Med den gustavianska teatern är Kraus främst förbunden genom två operor till Kellgrens text: Proserpin (uppf. i konsertform 1781 på Ulriksdal) och Aeneas i Carthago (Dido och Aeneas), ämnad som invigningspjäs av det nya operahuset 1782 men spelad först 1799. Den förra, en enaktare, intresserar främst genom körscenerna och visar i dialogen påverkan från J. A. Hasse och det tyska melodramat. Aeneas, som återgår på ett utkast av Gustaf III och är tonsättarens sceniska huvudverk, framstår — oavsett influens från Glucks Ifigenia i Aulis och Piccinis Dido —■ genom tendensen till dramatiskt karakteriserande ledmotiv och med sina storslagna körpartier som ett konstverk av alltigenom originellt ursprung. Kraus skrev vidare en rad verk i en betydligt lättare genre. Hit höra den komiska operan Soliman den andre (1789; text av J. G. Oxenstierna), mellanaktsmusik (»intermèdes et divertissement») till Molières Amphitryon (1784), baletten Fiskarena (1789; scenario av Ant. Bournonville) och jämte andra även musik till J. M. Lannerstjernas komedi Äfven-tyraren (1791). Kraus’ ställning i det sv. kulturlivet accentueras av romanssaml. Airs et chansons, tillkommen såväl under Göttingen-åren och under studieresan på kontinenten som i Sverige samt utg. 1797 av tonsättarens främste förespråkare i vårt land, F. S. Silverstolpe. Denna saml., innehållande strofiska sånger och genomkomp. ballader (bl. a. Ynglingarne till text av C. G. Nordforss), blev O. Ählström en god hjälp i dennes propaganda för romanssången i Sverige. I några kyrkliga komp, från ungdomstiden följer Kraus övervägande neapoli-tansk stilpraxis men överraskar exempelvis i 387 388