KRISTINA bl. a. Orfeus, Ifigenia på Tauris och Friskytten. Litt.: Kristiansunds orkesterforening gjennem 30 år (1949). Ö. G. Kristina (Christina), svensk drottning (1626—89). Musikaliskt begåvad, framträdde drottningen även som främ-jare av teatern och musiklivet och ägnade ett särskilt intresse åt operan. Till Sverige införskrevs med tjänstgöring vid hovet ett italienskt sällskap under ledning av V. Albrici, och även franska musiker vun-no anställning i Sverige under hennes regering. Efter tronavsägelsen och under vistelse i Italien och Frankrike uppmuntrade hon kompositörer och musiker och uppförde även i sitt palats i Rom lyriska skådespel. A. Scarlatti stod tidvis i hennes tjänst och kallar sig 1680—84 hennes maestro di capella. Själv var hon f. ö. som åskådare den firade medelpunkten vid praktfulla operaföreställningar till hennes ära i Collegium germanicum och Teatro Barberini i Rom, som 1656 avslutade sin verksamhet med ett uppförande av Marco Marazollis henne tillägnade opera, La vita umana. Litt.: T. Gualdo, Historia della... Christina Alessandra, regina di Svetia (1656); A. Busson, Christine von Schweden in Tirol (1884); A. Ca-metti, Christina di Svezia (i Nuova antologia 1911); H. Prunières, L’opéra en France avant Lulli (1913); A. Sandberger, Drottning Kristinas förhållande till italiensk opera ... (i STM 1924—25; publ. på ty. i BUM 1925). E. S-m Kristjånsson, A r n i, isländsk pianist (f. 1906 17/ia), lärare vid Reykjaviks kons, sedan 1933. K., som stud, i Berlin för bl. a. Mayer-Mahr och i Khmn för Rachlew, är en framstående konsertpianist, särsk. som tolkare av Beethoven och Chopin. J. Th. Kri'stjånsson, Einar, isländsk sångare, tenor (f. 1910 24/n), en av landets främsta, knuten till Det kgl. teater i Khmn sedan 1949. Efter stud, vid operaskolan i Dresden deb. K. 1933 i denna stad och har senare framträtt i Berlin, Wien, München och Hamburg; besökte K. teatern i Sthlm 1947 och har framträtt med Riksteatern. — Med sin välskolade röst och goda musikalitet har K. även vunnit framgång som oratorie- och konsertsångare. Roller: Belmonte i Enleveringen ur Seraljen, Don Ottavio i Don Juan, Ferrando i Cosi fan tutte, Tamino i Trollflöjten, hertigen i Ri-goletto, Alfred i La traviata, Rodolphe i Bo- 407 hème, Pinkerton i Madame Butterfly o. a. J. Th. Kri'stjånsson, Markus, isländsk pianist (1902—31), stud, för H. Sigurdsson i Khmn, von Pauer i Leipzig och Breit-haupt i Berlin. K. var en utmärkt pianist och gav även goda löften som tonsättare; han utgav en sångsaml. och skrev pianostycken. J • Th. Kristoferson, To r s t e n Antonius, musiker och körledare (f. 1903 3/3), verksam i S:t Matteus och S:t Jakobs metodist-församl. i Gbg sedan 1919; sånglärare vid Gbgs folkskolor sedan 1929. Efter org.- och kyrkosångarex. 1927 samt mu-siklärarex. 1929 vid MK i Sthlm har K. varit dirig. för bl. a. Göteborgs körförbund 1925—35 och Gemensamma Kristna manskören från 1947. Har även komp, kantater, kör- och solosånger m. m. A.N. Kristoffersen, Karl Fridthjof, norsk pianist och tonsättare (f. 1894 28/2), vars kompositioner äro präglade av lyrisk känsla och sinne för goda klangverkningar. K. har stud, vid MK samt för F. Backer-Gröndahl och Dagmar Walle-Hansen i Oslo samt H. Barth i Berlin, musikteori för O. Hjellemo och G. Schjelderup samt vid MK i Leipzig. Han har varit lärare vid MK i Stavanger och musikkritiker i Stavanger Aften-blad samt ordf, i Unge tonekunstneres samfund. Verk: östlandsskisse nr 1 och 2 (1927; 31), Fana-suite (1934), Caprice norvegienne nr 1—3 (1937), Fana-rapsodi (1937) o. a. ork.-verk; violinsonat (1917), en stråkkvartett (1925), Pas-torale och Lyrisk suite för violin och piano (1924); pianostycken, ss. Menuett op. 1, Land-lige Billeder op. 5, Sonate c-moll op. 8, Le-gende op. 10 samt Höstaften för sång och piano. H. K. Krjuki [krjo'-] (ry., »hake», av grek. krou'o, slå, stöta, slå ihop), urspr. bet. för det vanligaste tecknet i en för rysk kyrkosång avsedd sematisk notering, som närmast motsvarar de västerländska neu-merna, men tidigt även sammanfattande benämning på hela detta invecklade teckenmaterial, som avsåg att melodiskt, rytmiskt och dynamiskt återge den gammalryska kyrkosången (zna'mennij ros-pe'v) under dess fortgående omformning från 1000- till 1700-t. I motsats mot kondakarienoteringen (~>Kon-takion) synes k.-skriften ej ha något väsentligt samband med bysantinska neumer; men teckenmaterialets fördelning på 4 tonhöj dsom-råden (det enkla, dunkla, ljusa och trefalt 408