KU SSEV1T SKIJ Technik von Bachs melodischer Polyphonie (1917; 21927) och Romantische Harmonik und ihre Krise in Wagners »Tristan» (1920; 31927) företar K. en nydaning av musikteorin genom att tolka de musikaliska konstverkens tonande gestalter med deras stilistiska särdrag som vittnesbörd om ett psykiskt kraftspel. Musikens urkälla är psykisk rörelse, kinetisk energi. Denna lära tillämpade K. vidare i biogr. Bruckner (2 bd, 1925) och sökte lägga den vetenskapliga grunden till den i Musikpsycho-logie (1930, -1947), varvid han dock mötte kritik från psykologer av facket. Icke endast som forskare utan också som eftersökt lärare utövade K. stort inflytande på samtidens musik-tänkande, varom bl. a. den av honom utg. ser. Berner Veröffentlichungen zur Musikforschung (1927 ff.) vältaligt bär vittnesbörd. Litt.: E. Bücken, K. als Musiktheoretiker (i Melos 1923); nekrolog av K. von Fischer i SchwM 1946 och Der Musik-Almanach 1948; art. i MF 1949. S. W. Kurtz [korts], Edmund, amerikansk violoncellist av rysk börd (f. 1908 29/ia), bror till Efrem K., från 1936 huvudsaki. verksam i USA. Efter stud, för bl. a. J. Klengel och Alexa-nian företog K. konsertresor i Europa och som medl. av Spivakovskitrion även i Australien. 1936—44 var han solovioloncellist i Chicago Symph. Orch.; gästade Sverige ffg. 1948. H. M-g Kurtz [korts], Efrem, amerikansk dirigent av rysk börd (f. 1900 7/n), bror till Edmund K., från 1943 verksam i USA. Utbildad av Glazunov, Tjerepnin m. fl. vid MK i Petersburg och därefter vid Sternsches Kons, i Berlin, framträdde K. 1921—33 med stor framgång som symfoni- och balettdirigent i Europa, Sydamerika och Australien och turnerade 1933—42 med Ryska Monte Carlo-bålet-ten. Under sin verksamhet som ledare för Kan-sas City Philharm. Orch. 1943—48 och Houston Symph. Orch. från 1948 har K. gästdirigerat flerstädes i USA och Europa. H. M-g Kurz [korts], Selma, österrikisk operasångerska, koloratursopran (1875— 1933), mor till Desi Halban, 1899—1926 medlem av operan i Wien. K. var först anställd vid operan i Frankfurt a. M. men kallades av G. Mahler till Hofoper i Wien. Från 1904 gjorde hon bemärkta gästspel bl. a. i London och USA; tillhörde de första stora namnen på fonografmusikens område. Kurz [korts], V i 1 é m, tjeckisk pianopedagog (1872—1945), från 1928 verksam i Praha och lärare till en rad po. och tj. pianister. K. har även i skrift behandlat pianoped. problem, främst »Pianospelets tekniska grunder» (tj.; flera uppl.). 437 Kurzbach [ko'rts-], Paul, tysk tonsättare (f. 1902 13/i2), elev av MK i Leipzig och till Orff; kapellm. i Chemnitz. K. har skrivit 2 operor, däribl. Thomas Münzer (1949), ork.- och körverk (Fluch des Krie-ges, 1946), 3 stråkkvartetter o. a. kammarmusik samt pianostycken och sånger. Kusser (Cousser) [ko'-], Johann Sigmund, tysk tonsättare (1660—1727), en av de markantaste företrädarna för den nordtyska operan före R. Keiser. Efter stud, i Paris hos Lully blev K. 1682 kapellm. i Wolfenbüttel; var 1693—95 en av entreprenörerna för operan i Hamburg och överflyttade efter anställning i Nürnberg, Augs-burg och Stuttgart (1698—1704) till Dublin, där han blev kapellm. hos vicekonungen av Irland. — Av Mattheson lovordad som mönster för en kapellm., inledde hans verksamhet en glansperiod för Hamburgoperan. Hans 11 operor äro skrivna i en biandstil med inslag av fr. airs, it. dacapoarior i Steffanis maner och enkla ty. liedmelodier. De viktigaste äro: Ariadne (Braunschweig 1692), Jason (s. å.), Erindo (1693), Porus (1694) och Scipio Africanus (1695; de tre sistn. i Hamburg). — Nytr. av delar av Erindo i EDM. Reihe 2:3 (1939); en uvertyr i NMA 100. Litt.: J. Mattheson, Der vollkommene Capell-meister (1739); F. Chrysander, Die Hamburger Oper unter der Direction von J. S. K. 1693—96 (i Allgemeine musikalische Zeitung 1879); dens., Eine englische Serenata von J. S. K. um 1710 (i dens. 1879); H. Scholz, J. S. K. (1911); W. Schulze, Die Quellen der Hamburger Oper (1938). E.S-m Kussevi'tskij (K o u s s e v i t z k y), Serge(j) Aleksandrovitj, amerikansk dirigent av rysk börd (1874—1951). K., som tillhörde den internationella eliten, var särsk. känd för sitt 25-åriga ledarskap av Boston Symphony Orch. (1924 —49). K. stud, kontrabas vid filharm. ork:s musikskola i Moskva och var 1894—1905 medl. av kejs. operans ork., där han avancerade till solobasist. Som kontrabasvirtuos gjorde han sensation i Ryssland och från 1905 i Tyskland o. a. länder (Sverige 1909). Ett rikt giftermål finansierade hans dirigentkarriär; efter självstudier (med Nikisch som förebild) debuterade han i Berlin 1907. Från 1910 ledde K. konserter i Moskva och Petersburg; 1911 satte han upp en egen ork. i Petersburg, med vilken han turnerade. Efter revolutionen 1917 utsågs K. till ledare för den ry. statsork, och 1918 till dir. för Moskvaoperan men lämnade 1920 hemlandet och bosatte sig i Paris. Fram till 1928 gav han där årl. konsertserier med moderna verk; även omfattande gästspel bl. a. i Eng- 438