KVINT fall el. harmoniska kadenser, som sluta på en svag taktdel el. del av taktdel. Jämförande art.: Manligt slut. I. B-n Kvint (av lat. qui'ntus, femte; ty. Quinte, eng. fifth), intervall med svängningstals-förhållandet 3/2 och 5. tonen från grundtonen räknat i en diatonisk skala. Förminskad k. ->Tritonus. K. är naturgiven ss. förhållandet mellan den 2. och den 3. partialtonen i övertonsserien, uppträder alltid som konsonans och intager i de flesta tonsystem en fundamental position. I västerländsk flerstämmighet inom dur/moll-tonalitetens ram är k. grundval för ackordens treklangsuppbyggnad och för förhållandet mellan de harmoniska huvudfunktionerna. Betr. k:s roll vid uppbyggandet av skalor och tonsystem ->Tonsystem. Betr, kvintförstärkning av melodilinjer ->-Organum och Mixtur. Se i övrigt under Intervall. I. B-n Kvinta el. enbart Kvint (även den äldre namnformen Q u i n t a) bet. en av orgelns kvintalikvoter med jämförelsevis trång mensur. Tonhöjden är 22/3' el. l1// och piporna vanl. av principaltyp. Då pipor av annat slag komma till användning i k. markeras detta i namnet: Gedacktkvint, Rörkvint, Spetskvint etc. K. l1/3" benämnes även Superkvint el. La r i g o t. Med Kvintflöjt menas en k. av vid (it.) principalmensur. (Jfr Kvintstämmor.) B. K. Kvintade'na, Quintadena, ty. Quintatön (av senlat. quintadenare), en heltäckt la-bialstämma i orgeln, som i enlighet med sitt namn karakteriseras av att överkvinten (3. partialtonen) tydligt framträder. Dess mycket specifika klang är kärv och en smula torr, men samtidigt skimrande. Kvinterandet, som bygger på att första över-blåsningstonen hos en gedackt just är duode-ciman, fordrar trång genomskärningsmensur och låg uppskärning. K. måste vidare för ton-angivningens skull vara utrustad med ett låd-formigt skägg. Tonhöjden är 16'—4'. B. K. Kvintbas, en labial pedalstämma i orgeln av 102// tonhöjd och vid mensur avsedd att tills, m. en 16-fotsstämma alstra en akustisk 32-fotston (->Kombina-tionstoner 2). Kvintcirkel, en grafisk bild av det västerländska tonsystemet med de tolv to nerna ordnade i kvintföljd. Vanl. tages tonen C som utgångspunkt med överkvinter till höger och underkvinter till vänster. Motpolen till C blir då mötesplatsen för fiss och gess, vilka i denna framställningsform betraktas ss. identiska. K. förutsätter m. a. o. den liksvävande temperaturen. K. ger en åskådlig bild av tonernas och tonarternas kvintsläktskap. Den brukar kompletteras med en koncentrisk ring för parallelltonarterna (se fig.), varigenom man genom en förskjutning kan åskådliggöra samtl. dur- och molltreklanger. K. åskådliggör därmed också harmonisk-funktionella sammanhang. Var utgångspunkten, tonikan, än väljes, komma tonerna resp, klangerna till h. att ha dominan-tisk funktion, de till v. subdominantisk. Denna regel gäller alltid för de klanger, som äro belägna en och två kvinter från utgångspunkten. Att k. därutöver skulle ge en adekvat bild av klangernas inbördes släktskap förutsätter, att kvintsläktskapen skulle vara allenarådande. Det finns emellertid inga bärande bevis för att den harmoniska spänningen under alla förhållanden skulle växa kontinuerligt, ju flera kvinter man avlägsnar sig från utgångspunkten. Det förefaller här, som om de harmoniska funktionssystem, som bygga på en sådan hypotes, i alltför stor utsträckning ha påverkats av den grafiska bildens enkelhet och skenbara logik och låtit k. binda det teor. tänkandet. Kvintgenerationen har varit en av de viktigaste utgångspunkterna för uppbyggandet av tonsystem. De första fem kvinterna ge en an-hemitonisk (halvtonslös) pentatonisk skala till resultat, de första sju en diatonisk skala. Se vidare art. Tonsystem. Intervallberäkningarna i det s. k. pytagoreis-ka tonsystemet utgå helt från kvintgeneratio- Kvintcirkel. 447 Tryckt 2/h 51 448