KVINNLIGT SLUT Kvartsextackord, tretonig klangbildning, bestående av (nedifrån räknat) grundton, ren kvart och stor el. liten sext. Namnet härrör från generalbaslärans bruk att besiffra och benämna ackord efter däri förekommande intervall från bastonen räknat. K. kan uppträda som andra omvändningen av en treklang (treklang med kvinten i basen j), varvid alltså grundton och baston äro olika. Ofta erhåller emellertid k. dominantisk funktion, varvid den djupaste tonen tillika blir funktionsgrundton och de båda andra tonerna uppfattas och behandlas som förhållningsdisso-nanser med upplösningstendens till dominanttreklangen, varav förloppet: Den senare tolkningen gäller så gott som alltid då ackordet uppträder på betonad taktdel. Enl. den traditionella praktiska harmoniläran kommer den andra formen (treklang med kvinten i basen, t. ex. T5, skenbart identisk med Dp endast till användning i sammanhang, där en förskjutning av funktionen icke kan riskeras, t. ex. på svag taktdel, då basen rör sig stegvis, el. över orgelpunkter. Jämförande art.: Ackord. I. B-n Kvartston (eng. quarter-tone, ty. Vier-telton), hälften av en tempererad halvton (50 cents). Kvartstonssystemet, vilket bygger på uppdelandet av oktaven i 24 likstora tonsteg, är en av de mest uppmärksammade produkterna av det tidiga 1900-t:s strävanden att finna helt nya musikaliska uttrycksmedel. Redan 1892 fick G. A. Behrens-Senegalden patent på ett kvarts-tonspiano; andra, som tidigt slogo in på samma vägar, voro W. Möllendorff, R. H. Stein och J. Mager. Är 1924 byggde A. Förster den typ av kvartstonsflygel med dubbla klaviaturer, som sedan dess varit den viktigaste praktiska utgångspunkten för flertalet kvartstonskompo-sitörer. Den främste av dessa är tjecken A. Håba, som sedan 1923 varit ledare av »kvarts-tonsdepartementet» vid MK i Prag (Praha). Håba har skrivit ett stort antal verk med användande av k. för såväl instr. som sångröster. I hans kvartstonsopera Matka (1931) kommer förutom stråkar, dragbasuner och specialbyggda klaverinstr. även på kvartstonsavstånd stämda harpor samt specialbyggda klarinetter till användning. Bland övriga kvartstonskompositö-rer må nämnas H. Barth och J. Vysjnegradskij. Ett särsk. noteringssystem har utbildats, där förutom gängse accidentaler symbolen för höjning och för sänkning med en k. kommit till användning. Kvartstonssystemet har blivit utsatt för skarp kritik. Dess teoretiska grundval är också av ringa bärkraft, enär det bygger på en rent mekanisk uppspaltning av den liksvävande temperaturens toner, vilka ju redan i och för sig äro produkter av en kompromiss, med orena intervall som resultat. Med k. närmar man sig därför under inga förhållanden de inter -vallvärden, som äro önskvärda ur renstämningens synpunkt. Rent musikaliskt sett ger den kvartstonsmusik, som hittills skapats, närmast intryck av att vara en hyperromantisk stegring av Tristan-stilens laddade kromatik. Termen k. brukas ofta oegentligt för många andra sätt att klyva halvtonen i mindre delar, exempelvis de minsta intervallen i antikens enharmoniska tonsläkte samt likartade företeelser i utomeuropeisk musikodling. I dessa sammanhang är det emellertid nästan undantagslöst fråga om tonsteg, som avvika från den tempererade kvartstonen. (Under antiken rör det sig om nio olika grader med fluktuationer från 38 till 74 cents.) En mera korrekt och adekvat term för dessa tonsteg är ->mikro-toner. Litt.: A. Håba, Grundlagen der Tondifferen-zierung... (i Von neuer Musik 1925); L. Kal-lenbach-Greller, Die historischen Grundlagen der Vierteltöne (i AMW 1926); A. Wellek, Quarter-tones and progress (i MQ s. å.); A. Håba, Neue Harmonielehre ... (1927); uppsatser av J. Vysjnegradskij i RM 1937 och A. A. Holde i MQ 1938. I. B-n Kwast, James (Jacob), holländsk pianist och tonsättare (1852—1927), känd pianopedagog och elev av bl. a. Reinecke och H. Richter. K. var lärare vid MK i Köln 1874—83, MK i Frankfurt a.M. 1883—1903, Klindworth-Schar-wenka-Kons. i Berlin 1903—06 och slutl. vid Sternsches Kons, där; skrev pianokons. F-dur, pianomusik m. m. — G. 2. ggn 1902 m. pianisten Fr ied a Kwast-Hodapp (1880—1949), elev av maken m. fl. och lärare vid Sternsches Kons, i Berlin, senare i Heidelberg. Hon var känd som en utmärkt interpret av Reger, vars pianokons, f-moll hon uruppförde 1910, och modern musik; i Sverige ffg. 1912. Å. B. Kvindelige Studenters Sångförening, gr. i Oslo 1895 och ansedd som en av Norges bästa damkörer. Den har även turnerat utomlands: Estland-Polen 1933, Eu-ropaturné 1937, Amerika 1948, Wales 1949. Dirigent sedan 1935 är A. Brevig. Ö. G. Kvinnligt slut el. fallande slut kallas i musiken sådana melodiska slut 445 446