KYRKOKON SERT lar sju kyriemelodier, är all musik till K. gregoriansk. Förutom som begynnelsesats i konsertmässor ha kända fristående K. skrivits bl. a. av Mozart. Litt.: E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv... (1923); L. Eisenhofer, Handbuch der katholi-schen Liturgik (2 bd, 1932—33); A. O. T. Hel-lerström, Liturgik (21940). R. S. Kyrkoaria, i konserterande kyrkomusik ett slutet musikstycke för en soloröst med ackomp., antingen fristående el. som parti i större verk (främst oratorium el. passion). Klassificeringen aria beror på formella likheter med arian inom operan el. den världsliga kantaten. Jämförande art.: Aria, Kantat. I. S. Kyrkokantat -»Kantat. Kyrkokonsert, kyrklig vokalkomposition med instrumental beledsagning, hu-vudsakl. från 1600-t:s tidigare del. K. är snarare att betrakta som en princip — concertoprincipen — än som en fast fixerad form; dess yttringar äro högst olika till sin karaktär, och ofta användas synonymbet., t. ex. Motetto, Geistliches Konzert etc. Den härstammar principiellt från 1400—1500-t:s motettstil men särpräglas först omkr. 1600; de första verken skrevos av A. och G. Gabrieli (Concerti... per voci et stromenti, 1587), A. Banchieri (1595, de första kända verken med generalbas) och L. Viadana (Centi concerti ecclesiastici 1602 för 1—4 vokala stämmor + generalbas). Vad som i stort skiljer k. vid sekelskiftet 1600 från dess principiella föregångare kan sägas vara, att fr. o. m. denna tid två för barocktiden viktiga stildrag göra sig gällande däri, näml, generalbaspraxis och monodi. Det rent konsertanta draget har däremot sporadiska förelöpare redan under 1500-t.; som ett ex. på embryonal concertostil kan anföras den anonyma orgelsatsen över »De la Virgen que pario» i Venegas de Henestrosas Libro de cifra nueva, 1557, på osäkra grunder tillskriven Cabezon, där i en 4-st. sats de två lägre stämmorna utspelas mot de högre i dialogmässig alternering. Tydligare samband mellan å ena sidan polyfon motettkonst och å den andra k. i förening med spekulativ kolossalstil märks i t. ex. Okeg-hems bekanta 36-st. kanon Deo gratias el. i den grandiosa 40-st. (anonyma) körfugan Unum colle Deum ne iures vana per eum, den senare meddelad i Venegas de Henestrosas nyssnämnda tabulaturbok. Eg. har också monodin en nära besläktad föregångare i musica reservata-stilen under den tredje nederländska skolan. Viadanas Centi concerti, som bruka anföras som det mest kända ex. på k., uppvisa dock få moderna drag — så när som på generalbasen — och anknyta på det hela taget till den få-453 stämmiga motettstilen under föreg. sekel. I formellt hänseende bestå Viadanas konserter av talrika interpunkterade avsnitt i fast anslutning till föreliggande text. I viss mån besläktad härmed är den k.-typ, som gestaltas av Schütz (bl. a. Psalmen Davids 1619, Cantiones sacrae 1625 och — framför allt — Symphoniae sacrae 1629, 1647 och 1650). Schütz anknyter i stor utsträckning till Gabrielis polychoriverkningar: ett sådant drag är t. ex. komplementkörerna i Nun danket alle Gott (Symphonia sacra III: 11) o. a. Men i motsats till vad fallet är med Viadanas »kommaterade» k.-stil, skönj es hos Schütz en tydlig ansats till en cykliskt nummermässig slutenhet, vilken så småningom leder över till kyrkokantaten. Från den senare skiljer sig dock k. genom avsaknad av poetiska troperingar och subjektivt känslomässiga parafraser över den givna texten. Formellt gestaltas den schützska k.-typen ofta som ett brett anlagt rondo med återkommande refräng mellan de av texten bildade avsnitten. De tyska mästarna inom denna art under 1600-t. kunna lämpligen grupperas inom några geografiskt avgränsade områden, närmast Sach-sen-Thüringen, Nordtyskland och trakterna kring Nürnberg. Till den första gruppen höra, förutom Schütz, bl. a. Schein, Scheidt, Ham-merschmidt och Rosenmüller. Av Schein är hans Opella nova (1626) ett viktigt dokument i k:s historia, liksom Scheidts Concerti sacri (1621—22) och Hammerschmidts berömda »Samtal mellan Gud och en troende själ» (1645). Hammerschmidts starkt affekterade textbehandling står ganska nära den, som nyttjades i kyr-kokantatens »Empfindsamkeit». Påtagligt influerade av Italiens monodiska patos voro kompositionerna från den nürnbergska skolan; bland dess mer markanta företrädare må nämnas J. Staden, P. Krieger och S. Capricornus. De nordtyska mästarna uppfattade k. övervägande som ett uttryck av rent klangligt betingad concertostil. Dess store företrädare M. Praetorius står i grund och botten främmande för den affektladdade monodin. Nordtyskarna intressera sig så mycket mera för det polygena kontrastspelet mellan olika besatta vokal- och instrumentalkörer. Några bestämda regler för k:s besättning kunna knappast uppställas. Det bärande draget är emellertid den concertomässiga klangväxlingen av olika element (t. ex. vokal kontra instrumental sats etc.). Viktigt är emellertid att komma ihåg att Riemanns åsikt om »polaritet» mellan å ena sidan basso continuo och å den andra sång- el. instrumentalstämma ej kan accepteras som allmängiltig. Kontrasten står i så fall snarare mellan två el. flera klangligt åtskilda komplex med var sitt karakteristiskt färgade generalbasinstr. I dynamiskt hänseende kunna dessa komplex antingen vara likaberättigade el. stå i ripieno-concertino-förhål-lande till varandra. Ett ikonografiskt doku- 454