KYRKOMUSIK ment på stiliserad uppförandepraxis av generalbasen i k. återfinnes på titelbladet till M. Praetorius’ Theatrum Instrumentorum (1620), där kontrasten står mellan huvudorgel + basuner och fagottbas, regal + rörbladsinstr. och positiv + stränginstr. Under synonymbenämningen Geistliches K o n z e r t (som av vissa forskare förbehållits de utpräglat monodiska arterna av k.) har k. även företrätts av moderna tonsättare, t. ex. E. K. Rössler. Litt.: F. Blume, Das monodische Prinzip in der protestantischen Kirchenmusik (1925); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); A. Adrio, Die Anfänge des geistlichen Konzerts (1935; med verkfört, till 1650); H. J. Moser, Heinrich Schütz (1936); M. Bukofzer, Music in the Baroque era (1947); J. Handschin, Musik-geschichte im Überblick (1948). B. Hbs Kyrkomusik i eg. mening är identisk med den mus. utformningen av kristen kult. Ur denna principiella synpunkt kunna endast greg. koral och protestantisk menighetssång sägas vara k. Till k. i vidare bemärkelse hör dock även den del av konstmusiken, som skapats för kyrkliga ändamål i anslutning till vedertagna gudstjänstliga normer el. som på annat sätt underordnar sig kyrklig-cere-moniella bestämmelser, däremot ej den musik till »andliga» texter som — utan att vara ändamålsbundna — endast ge obestämt uttryck åt kristna el. allmänt religiösa stämningar. All k. är andlig, men ej all andlig musik kyrklig. K:s historia innefattar främst de väster- och österländska kyrkornas liturgisk-mus. utveckling (->Bysantinsk musik, Etiopien, Gregoriansk sång, Koptisk kyrkomusik, Ryssland) men också en betydande del av den västerländska musikodlingens utveckling från 1000-t. intill vår tid, i den mån denna odling stått i gudstjänstfirandets el. överhuvud det kyrkliga livets tjänst. Den främsta konstnärliga landvinningen utöver kultsången var ->flerstäm-migheten, som i kyrkliga sammanhang måste betraktas ss. en ytterligare stegring i det liturgiska ceremonielets festkaraktär. Utnyttjandet av mus. material efter festrang var eh praktisk nödvändighet i den hierarkiska katolicismen, och så sedd utgjorde flerstämmigheten det högsta trappsteget i en skala från entonig recitering ända till polyfon utformning. Polyfonin utvecklade sig likväl med så lavinartad snabbhet, att den ej länge nöjde sig med den beskedliga rollen som prydnad inom en given ram utan frigjorde sig från liturgisk festgradering och bildade en självständig konstart, till en början i nära förbindelse med kulten. Till denna flerstämmiga k. höra bearbet ningar av greg. koral i form av polyfoneringar av koralordinariet och -propriet (->Mässa 1) och andra viktiga liturgiska texter ss. evange-lieperikoper (->Evangelieharmoni, Evangelie-motett, Passion), psalmer (->Fauxbourdon, 2), hymner, cantica (-»-Motett), t. ex. -»-Te Deum och nytestamentliga cantica ss. -»-Magnificat och ->Nunc dimittis. K. berikades ytterligare genom ökad användning av instr. Främst stod därvid orgeln, som — ehuru från början ett profant svårt belastat instr. — kommit att bli k:s spec. klangredskap ss. stöd åt den liturgiska sången och rent av ersättare för kören (^-Orgelmusik). Också andra instr. fingo användning i k., synbarligen i en viss teol. betonad anknytning till det judiska tempelinstrumentariet, och även om den polyfona k. måste anses ss. vokalt koncipierad — låt vara med inslag i fakturen av typiska instrumentalismer — så torde utförandet mångenstädes i stor utsträckning ha inbegripit instrumentala klangkällor (s. k. sekundär instrumentalpraxis; -»-Uppförandepraxis). Polyfonins frigörelse till självständig konst hade ställt den utom kyrkans kontroll. Därmed inträdde den spänning mellan k. och konstmusik, som förblivit levande intill vår tid. Katolska kyrkan har i det hela fasthållit vid en reserverad inställning mot stilmedel inom samtida profanmusik, innan de visat sin duglighet och förlorat sin profana karaktär, och denna attityd möter oss såväl i påven Johannes XXII :s dekret 1324/25 mot dåtidens moderna k., motetter på profana c. f. etc., som i Pius X:s Motu proprio 1903 och Pius XII:s encyklika Mediator Dei 1947. Inflytelserna från profanmusiken synas ha gjort sig särskilt starkt gällande på 1500-t. De ledde till en kris, som ställde flerst. k. i farozonen men som löstes under det tridentinska kyrkomötet (->Koralreform, 1) till förmån för vokal konstmusik enl. de stränga normer vi förbinda med begreppet ->Palestrina-stil, vilken även off. hallstämplats ss. den flerst. katolska k. framför varje annan. K. efter 1600 tog starka intryck av den eur. kulturmänniskans frigörelse från kyrklig auk-toritetstro och korporativ samfundsanda. Greg. sång hade nu förlorat sin centrala plats i musikmedvetandet och fick finna sig i att utformas taktmässigt och tendensharmoniskt (de ->Jumilhac), degraderas till generalbaslinje (-»-Partimento), ja, rent av ersättas av nykomposition, som hos H. Dumont. — Den polyfona k. omformades under intrycken av nya stilrörelser (-»-Monodi, Stile concitato) till kon- 455 456