KYRKOMUSIK sertant kyrkomusik (->Kyrkokonsert, Kantat), vilken i venetiansk och neapol. operaskola gjorde en äventyrlig seglats på den förytligade musikdramatikens farvatten (->Stile moderno). Huvudsaki. bland rom. tonsättare fortlevde likväl Palestrinastilen, ehuru omformad till kolossalstil och stiliserad som ->stile antico, dvs. en med kontrapunktisk konst och greg. tematik arbetande faktur, som i sin taktmässighet och tendensharmonik gav uttryck åt tidsandan. Många tonsättare begagnade f. ö. stile antico ss. kontrastmedel till stile moderno. Instrumentalmusikens alltmera dominerande ställning och det under rationalismen framväxande intresset för folklig visa utövade likaledes ett obönhörligt inflytande, som k. ej förmådde undandraga sig. Liksom neoantiken i slutet av 1700-t. inom operan på nytt ställde dramatisk handling och text i förgrunden framför självhärlig mus. formgivning, gjorde sig en liknande självbesinning gällande även i k. Den förstärktes av romantikens reaktion mot krassa nyttosynpunk-ter på konsten, av dess betoning av en äkta känsla och dess sinne för hist. anknytning. I de romanska länderna övervägde dock fortfarande det symf. draget i k., t. ex. hos Méhul, Cherubini, Berlioz, C. Franck, Saint-Saens, Massenet, dTndy i Frankrike el. R. de Ledes-ma i Spanien, S. Mayr och Verdi i Italien, men vi möta det också hos ty. och ung. mästare (Rheinberger, J. E. Habert, Liszt) och i Österrike bland wienklassicister ss. Süssmayer, Schu-bert, Weber och högromantiker ss. Bruckner och hans lärjunge F. Klose, varemot talrika ty. tonsättare i början omfattade a cap.-sången som kyrkomus. ideal (->Cecilianism). Vid ingången till det 20. seklet stod k. under inflytande av impressionismen, särsk. på romanskt område. I Tyskland härskade även andra strömningar, ss. en från Liszt—Wagner utgående kromatisk och ledmotivisk (P. Gries-bacher), en med funktionsharmonik i dess yttersta konsekvenser och barocka instrumentalformer arbetande riktning hos Reger, en på traditioner från Bruckner vilande symfoniskt klangmättad stil (J. von Wöss, J. Renner, J. Schmidt), en klassicistisk-akad., cecilianismen närstående riktning (J. Kromolicki) etc. — Motu proprios tes, att ju mera k. i anda och hållning närmar sig greg. sång, desto kyrkli-gare är den, synes ej ha ägt nämnvärd betydelse för utvecklingen före 1920-t. men fick så mycket större under följ, år jämsides med inflytandet från den moderna musikvetenskapens utforskning av medeltiden. Tendensharmoniken har uppgivits till förmån för kyrkotonala el. modala samband el. »klangbreddande» mix tur -klanglighet, taktmässighet och symmetrisk formgivning för ataktisk och asymmetrisk pe-riodisering, dimensionerna ha lämpats efter liturgiska normer, melodiken är principiellt vokal, det tematiska materialet är ofta greg. och behandlat efter stränga kontrapunktiska reg ler. — Bland talrika tonsättare i skilda länder må anföras holl. och belg. ss. A. Meulemans, H. Andriessen, M. de Jong, F. Peeters, i Frankrike D. Milhaud, A. Honegger, I. Stravinskij, ungrare ss. Z. Kodåly, B. Bartok och L. Bardos, ty. och österr. mästare ss. O. Jochum, Söh-ner, H. Erpf, E. Pepping, L. Weber, E. Tittel, K. Walter, A. Heiller m. fl., italienare ss. L. Perosi, O. Respighi, L. Refice, G. F. Ghedini, E. Desderi m. fl. Den protestantiska k. karakteriseras av sitt genomförda utnyttjande av den kyrkliga visan på folkspråk (->Kyrkovisa). Dock uppnåddes detta resultat först efter en lång utveckling. Till en början spelade greg. koral alltjämt huvudrollen, medan församlingssånger utgjorde alternativ el. tillägg till den hävdvunna ritualen och i viss mån hade förekommit långt före reformationen. Den snabba ökningen av tillgängliga kyrkovisor (->Koral-böcker) under 1500-t. motsvarades dock mindre av en stegring i församks kärlek till denna sång än av ett kyrkopolitiskt intresse att systematiskt tränga undan greg. sångelement ur gudstjänsten. Ehuru Luther samvetsgrant tillvaratagit möjligheterna att bevara den gamla kult-sången i protestantisk gudstjänst både genom revision av katolsk mässmusik (Formula missae, 1523) och dess överflyttning till folkspråk (Deutsche Messe, 1526), ledde utvecklingen obönhörligt till de greg. elementens förvittring och kyr-kovisans seger. Så länge reformatorns inflytande gjorde sig gällande, levde greg. och polyfona traditioner kvar (jfr kantionalierna av Spangenberg 1545, Lossius 1553, Ludecus 1589), men samtidigt som politiska lidelser bragte de båda kristna konfessionerna i strid mot varandra i början av 1600-t., gjorde musikutvecklingen själv sitt till för att stämpla den gamla kultsången och po-lyfonin ss. hopplöst gammalmodiga och rikta intresset mot kyrkovisa och instrumentalmusik. I den förstn:s utveckling mot pietistiskt känslofull och rokokomässigt dansmus. melodik under barockepoken hade orgeln stor betydelse (jfr ovan och art. Orgelmusik). Kyrkovisan hade också övertagit den greg. koralens roll som incitament och c. f. i de talrika former av ko-ralbearb. (vokala och instrumentala, mest för orgel), som utbildades hos protestantiska mästare på germ. område och i stor utsträckning betydde deras väsentligaste bidrag till k. (->Koralfantasi, Koralpartita osv.). Vid sidan härav var kyrkokantaten viktigast; Bachs verk 457 458