KYRKOMUSIK ralreform 2). De måttliga framgångarna berodde på musikundervisningens låga nivå och kyrkliga myndigheters likgiltighet. J. C. F. Haeffners neoantika koralbok kvarstod i off. bruk under hela seklet, orgelbyggeriet stod under G. J. Voglers inflytande i den av P. Z. Strand inledda riktningen, odlingen av den »filharmoniska» k. var alltjämt en det offentliga konsertväsendets angelägenhet, och de sv. originalverken på området voro ofta vanprydda av lågkyrklig melodik, manskörsfaktur och valhänt instrumentation. Seklets störste tonsättare, Franz Berwald, ägnade sig ej åt kyrkomusik. Däremot lämnade A. Söderman flera bidrag till k. (Katolsk mässa, Andeliga sånger), färgade av den lisztska romantikens mysticism. Först inom de kretsar av präster och kyrkomusiker som stodo sällskapet Kyrkosångens vänner nära tog en reform av k. konkretare gestalt. På deras strävanden gå i det hela 1897 års mässbok (med greg. och vokalpolyfona moment), hymnariet 1914 och vesperalet 1925 liksom koralboksförslaget 1917, den nya koralboken 1939 och mässboken (d. 1, 1942) tillbaka. En fördjupad syn på rituella problem och intim anknytning till greg. psalmo dipraxis eftersträvar ->Laurentius-Petri-sällskapet, bland tonsättare märkas J. Lindegren, H. Fryklöf, Otto Olsson, I. Widéen, O. Lindberg, J. Eriksson, H. Alfvén, D. Wikander, Daniel Olsson, A. Run-bäck. De framgångar som sv. k. under senare tid uppvisat bero ej minst på den hela landet omfattande ->-kyrkosångsrörelsen, som organisatoriskt omslutit såväl landets fackmän (org. och kantorer) som dess kyrkokörer och samlat dem i ädel tävlan vid stora rikskyrkosångshögtider. En markant uppryckning i kyrkomusikernas utbildning med inrymmande av undervisning även i liturgi och musikhistoria, bättre ekonomiska och sociala villkor (som markerats genom den nya kyrkomusiker stadgan) ha också redan visat sina välgörande verkningar. Bland betydande orgelspelare märkas G. Arnér, J. Hedar, G. Hådell, G. Jahn, O. Lindberg, A. Linder, H. Lindroth, Otto Olsson, H. Weman, W. Åhlén. Att den moderna musiken ej lämnat k. i Sverige helt oberörd framgår av nyare verk av Sven Blohm, S.-E. Bäck, Daniel Olson, W. Söderholm, G. Thyrestam m. fl. C.-A. M. Litt.: Allm. skr.: L. Schöberlein, Schatz des liturgischen Chor- und Gemeindegesanges ... (3 bd, 1865—72); E. E. Koch, Geschichte des Kir-chenlieds und Kirchengesangs ... (8 bd, 31866-76); R. Schlecht, Geschichte der Kirchenmusik (1871); E. Dickinson, Music in the history of the western church (1902); K. Weinmann, Geschichte der Kirchenmusik... (1906; 21913); P. Griesbacher, Kirchenmusikalische Stilistik und Formenlehre (4 bd, 1912—16); G. B. Katsohtha-ler, Storia della musica sacra (31926); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); H. W. Da-vies och H. Grace, Music and Christian wor-ship (1934); A. Gastoué, L’église et la musique 461 (1936); E. Bangert, Gudstjenstemusik (1944); A. Robertson, Sacred music. Katolsk k.: M. Gerbert, De cantu et musica sacra... (2 bd, 1774); H. Schauerte, Geschichte der liturgischen Musik (1894); A. Gastoué, La musique d’église (1911); P. Wagner, Einführung in die katholische Kirchenmusik (1919); A. Möh-ler, Ästhetik der katholischen Kirchenmusik (21925); R. Aigrain, La musique religieuse (1929; med bibliogr.); O. Ursprung, Die katholische Kirchenmusik (1931—33); A. Weissenbäck, Sacra musica. Lexicon der katholischen Kirchenmusik (1937); H. Potiron, La musique d’église... (1945); Musica sacra. Motu proprio Pius X und Consti-tution Pius XI über Liturgie und Kirchenmusik (s. å.); Handbuch der katholischen Kirchenmusik ... (1949; utg. av H. Lemacher och K. G. Fellerer); E. E. Nemmers, Twenty centuries of catholic church music (1949); K. G. Fellerer, Geschichte der katholischen Kirchenmusik (21949). — Se även under art. Gregoriansk sång. Evangelisk k.: C. von Winterfeld, Der evan-gelische Kirchengesang... (3 bd, 1843—47); G. von Tueher, Schatz des evangelischen Kirchengesangs im ersten Jährhundert der Reformation (2 bd, 1848); R. von Liliencron, Li-turgisch-musikalische Geschichte der evangelischen Gottesdienste von 1523—1700 (1893); W. Stahl, Geschichtliche Entwickelung der evangelischen Kirchenmusik (1903); F. Blume, Das monodische Prinzip in der protestantischen Kirchenmusik (1925); H. J. Moser, Die evangeli-sche Kirchenmusik ... (1926); F. Blume, Die evangelische Kirchenmusik (1931—34); H. Hoff-mann, Vom Wesen der zeitgenössischen Kirchenmusik (1949); O. Söhngen, Die Erneuer-ungskräfte der Kirchenmusik unserer Tage (1949); Protestantisme et musique (1950). Kyrkomusiken i Danmark. I medeltidens danska kyrka ha de liturgiska sångerna ljudit efter i huvudsak samma tradition som i den europeiska kristenhetens övriga kyrkor: den enstämmiga greg. sångens. Sporadiska musikkällor från 1100—1400-t. — mest sekvenser och hymner — äro en alltför svag källgrund för att ge stöd åt antagandet, att det skulle ha funnits någon spec. dansk tradition. Reformationens införande (1536) gav den andliga visan på modersmålet en framträdande plats i gudstjänsten, och den första stor evang. sångboken på danska, H. Thomissöns (1569), blev normgivande för psalmsången under mer än ett årh., medan huvudmonumentet inom den liturgiska mässången blev N. Jes-perssöns Graduale (1573), innehållande greg. melodier till lat. texter. Den kyrkliga polyfona konstsången har visserligen knappast i någon större utsträckning 462