KYRKOMUSIK odlats under 1500-t., men hovets sångkör, det kongelige kantbri, har i varje fall haft en omfattande polyfon repertoar, delvis bevarad i två uppsättningar stämböcker från resp. 1541 och 56. Här möta vi ffg. värdefulla danska motettkompositioner av bl. a. David Abell och Jörgen Preston. Under Christian IV erhöll den kyrkliga konstmusiken sitt första stora monument i G. Gabrielis elev M. Pedersöns Pratrum Spirituale (1620), en saml. mässor, psalmer och motetter i 5-st. sättning (nyutg. av K. Jeppe-sen i Dania Sonans 1933). Dansk kyrkomusiks förnämste representant är D. Buxtehude (1637—1707), vars tidigast kända kompositioner stamma från organisttiden i Helsingör (1660— 68). Buxtehudes insats här blev dock icke inledningen till någon konstnärligt högtstående kyrkomusikalisk utveckling i Danmark. De kyrkliga strömningarna — ortodoxin och särsk. pietismen på 1600— 1700-t. — gåvo ingen god jordmån för den kyrkliga konstmusikens trivsel. Menighetssångens utveckling från 1700-t. till början av 1800-t. visar oss den gradvisa omformningen av reformationstidens rytmiskt levande, kyrkotonala vismelodi till den taktmäs-sigt egaliserade, stela koralmelodin. Samtidigt tränger den världsliga barockvisan in i menighetens repertoar. Vi se begynnelsen på denna utveckling redan i T. Kingos Gradual (1C99) och kunna följa den vidare i E. Pontoppidans psalmbok (1742) samt i den långa raden koralböcker: F. C. Breitendichs (1764), N. Schiör-rings (1781), O. Zincks (1801), alla fortfarande noterade i generalbas, samt C. E. F. Weyses (1839), som är den första i fyrstämmig sättning. Under den följ, tiden spåras med växande styrka tonen från den romantiska »skönsången», romansen. Koralböcker av A. P. Berggreen (1853), H. Rung (1857) och C. Barnekow (1873) visa en oerhörd tillväxt av nykomponerade melodier, framsprungna främst ur det behov, som skapats genom den grundtvigska psalmdiktningen. Den nya tonen fördes härigenom till seger, och det från reformationstiden nedärvda koralbeståndet kasserades i stor utsträckning. Även den ännu brukade V. Bielefeldts koralbok (1900) står på romantisk grund. Jämsides med denna utveckling inom psalmsången fick den konserterande kyrkomusiken ett uppsving under 1800-t. De mest betydande romantiska tonsättarna, Weyse, N. W. Gade och J. P. E. Hartmann, voro alla inflytelserika organister i Khmn, och både från Weyses och Hartmanns hand föreligga betydande kyrkliga kompositioner. På orgelkompositionens område hävda sig Hartmann och G. Matthison-Hansen som de mest betydande. I reaktion mot den romantiska skolans sen-timentalisering av dansk menighetssång och 463 kyrkomusik framträdde T. Laub mot slutet av 1800-t. De gamla lutherska melodierna drogos åter fram, och i samma anda skapade han själv en rad melodier, vilkas kännemärke är kyrklig renhet och folklig kraft. Laubs viktigaste saml. är koralboken Dansk Kirkesang (1918), och på samma principer grundar sig J. P. Larmens, F. Viderös och M. Wöldikes saml. »130 Melodier» (1936). Laubs insats betyder en vändpunkt, inte blott direkt genom ändringen av kyrkans melodirepertoar utan även indirekt genom den smakförbättrande inverkan han trots mycket motstånd förmått utöva. I de relativt få kyrkliga verken av Carl Nielsen märker man tydligt inflytandet från Laubs uppfattning av kyrklig tonkonst; även den senare generationen kyrkokompositörer i Danmark står mer el. mindre erkänt i skuld till Laub. P. S. Rung-Keller. K. Jeppesen, S.-O. Möller och F. Viderö hävda sig som de mest betydande i detta hänseende, medan N. O. Raasted snarare står som en dansk exponent för Leipzigskolans kyrkomusikaliska ideal. Litt.: T. Laub, Om Kirkesangen (1887); H. von Nutzhorn, Den dansk-lutherske Menigheds-Salmesang (2 bd; 1913—18); E. Abrahamsen, Liturgisk Musik... (1919); T. Laub, Musik og Kirke (1920); A. Hammerich, Dansk Musik -historie indtil ca. 1700 (1921); S. Widding, Dansk Messe, Tide- og Psalmesang (2 bd; 1933); N. Schiörring, Det 16. og 17. aarh:s verdslige danske visesang (2 bd; 1950). H.G. Kyrkomusiken i Norge nämnes på flera ställen i de fornvästnord. sagorna, av vilka det framgår, att kyrkan i äldre tid var motståndare till flerstämmigheten. Det finns bevarade fragment av notböcker, som enl. undersökningar av bl. a. G. Reiss och E. Eggen innehålla Olavsmusiken m. m. Under reformationen och senare fram till 1814 hade Norge samma kyrkoordning som Danmark med gemensamma psalmböcker, graduale, koralböcker osv. av N. Jesperssön, Kingo, N. Schiörring och H. O. C. Zinck. Framför allt användes Kingos psalmbok (1699). O. A. Lindeman utgav 1838 en egen no. koralbok till Kingos och Guldbergs psalmböcker samt till Evang.-kristelig Salmebok. Lindemans son, L. M. Lindeman, publ. 1871—77 en koralbok, som uppvisade punkterad rytmik och harmonik i tidens romantiska stil. Den blev starkt kritiserad av J. Behrens, O. Winter-Hjelm m. fl. och förorsakade den s. k. ->Sal-mesangstriden. Är 1926 utgavs av en kommitté Koralbok for den norske Kirke med harmoni-sering av E. Alnaes. P. Steenbergs koralbok av 1948 är harmoniserad i »ren stil» och har reformationstidens rytmiska form. — Mässböcker ha utg. av L. M. Lindeman (1870; -T885) och C. Cappelen (1891), högmässoliturgi av L. M. Lindeman (1877), graduale och vesperale av O. M. Sandvik (1925 resp. 1941); även liturgisk musik för den no. kyrkan har publ. (1920 och senare). 464