K ö R D I R I G E R I N G sång uppträdde först med flerstämmighetens uppkomst, till en början 2-st. men efter 1100-t. 3-st. (Notre-Dameskolan) och från 1400-t:s nederländska skolor vanl. 4—5-st. Oftast hade denna körsång inslag av stödjande instrument. Med 1500-t. (Palestrina) nådde den obeledsagade körsången sin högsta höjd, samtidigt som stämantalet utökades i oanad grad genom odlingen av -»-flerkörigheten (polychori) inom både kyrklig och profan körmusik. Med monodins och generalbasteknikens genombrott minskade åter stämantalet, och betydelsen av instrumentalbeledsagningen ökades. Den numera vanliga 4-st. korsatsen blev praxis. Intill 1700-t:s mitt bestod k. uteslutande av goss- och mansröster; först genom den it. operans inflytande under 1700-t. omskapades denna hävdvunna körtyp till vår nuv. blandade k. med damröster i de båda överstämmorna. Dock har den urspr. körbesättningen hållit sig kvar, spec. inom rom.-katolsk och anglikansk högkyrko-praxis i de större städerna och framför allt inom grek.-ortodoxa kyrkan. Under 1800-t. tillvann sig a cap.-sången allt större intresse, särsk. livaktigt inom manskörsången, som spec. i Schweiz och de nord, länderna länge utgjorde den viktigaste formen av obeledsagad körsång. Samtidigt infördes k. även i den symf. musiken efter Beethovens förebild i 9. symf. I våra dagar har odlingen av blandad körsång a cap. fått ett storartat uppsving, befordrat icke minst genom offentliga tävlingar. Efter besättningen indelas k. i blandad kör, där dam- och mansröster ingå, i regel fördelade på sopran, alt, tenor och bas, manskör (i Sverige ofta benämnd manskvartett) med vanl. 2 tenor- och 2 basstämmor, d a m k ö r, vari ingå 2 sopran- och 2 altstämmor (stundom endast 1 altstämma), gosskör, som regel bestående av 2 gosstämmor och oftast förstärkt med tenorer och basar, samt slutl. barnkör, där sången oftast är unison el. fördelad på 2, någon gång 3 stämmor. Den unisona kören är enstämmig, utan specificerad stämbesättning. Under 1900-t. har lanserats termen kam ma r kör, som dock icke avser någon spec. typ av k. utan mer hänför sig till repertoarval och utförandepraxis. (Jfr även Manskvartett.) G. P. Kördialog, bet. för dubbelkörig sats, där den dramatiska spänningen mellan de motställda körerna är särsk. påfallande och tar sig uttryck i dialogartade insatsväxlingar. — Jfr Flerkörighet. A. Th. Kör dirigering, konsten att med rytmiska rörelser och andra synliga tecken sammanhålla och leda en kör el. vokalensemble. K. utgår i många avseenden, t. ex. i fråga om slagfigurer m. m., från samma grundprinciper som orkesterdirigering (-»-Dirigering). 485 På grund av vokalmusikens och körarbetets spec. natur företer k. emellertid samtidigt vissa olikheter med orkesterdirigeringen. Några av dessa olikheter synas till viss del bero på, att det vid körarbete endast undantagsvis är fråga om sångare med samma yrkesmässiga utbildning som orkestermusiker. Men även frånsett denna skillnad faller tonvikten vid k. på instruktions- och instuderingsmoment, som icke i samma utsträckning äro aktuella för orkesterdirigenten. De tre viktigaste av dessa moment äro andning, textbehandling (deklamation) och intona-tion. K. måste i hög grad taga hänsyn till alla för körstämmorna nödvändiga andningspauser och kördirigentens plastik i viss mån »hjälpa kören att andas». Instruktionsarbetet måste vidare uppmärksamma språkljud och artikulation samt en adekvat deklamation av texten med hänsynstagande såväl till textens egna betoningar som förhållandet mellan dessa och de mus. betoningarna. Slutl. har kördirigenten att oavbrutet uppmärksamma intonationen, vilken vid körsång aldrig är given på samma sätt som i en orkester. Såsom det vanskligaste problemet framstår därvid att företaga de lämpligaste utjämningarna mellan å ena sidan den melodiskt, linjärt betingade intonationen och å andra sidan den samklangsmässiga. Detta intonationsproblem måste lösas på olika sätt i olika stilarter, främst beroende på om den mus. satsen är av övervägande polyfon el. homofon natur. I intim förbindelse med samtl. dessa 3 moment står också tonbildningen, där kördirigenten måste eftersträva en i alla tonstyrkor homogen körklang. Slagtekniken vid k. blir av alla dessa skäl vanl. mindre rationell än vid orkesterdirigering (ehuru även där undantag förekomma); taktskelettet får ofta träda i bakgrunden för ett plastiskt friare gestaltande av musikens och musicerandets egen levande dynamik. De tidigaste beskrivningarna av dirigering av vokalensembler med hjälp av handrörelser gälla sådana former, där handtecknen mer el. mindre ungefärligt ange också melodins tonhöj dsförändringar (-»-Cheironomi). De modernare metoder, som utarbetats för dirigering av greg. sång, äro direkt beroende av motsv. rytmuppfattningar (-»-Gregoriansk sång, sp. 691). Vid dirigering av flerstämmig vokalmusik före 1600 bereda — förutom textdeklamationen. — de i varje stämma självständiga tyngd-punktsförloppen särsk. stora svårigheter. Den gemensamma nämnaren för stämmornas rytmiska skeenden är den enhetliga grundpulsen (-»-Tactus), däremot mera sällan taktenheter i modern mening. Den vanligaste lösningen av denna konflikt torde vara att angiva taktenhetens slagmönster (vanl. fyr- el. tretakt) med undvikande av betoning av något särsk. slag. Vad som ovan allmänt sagts om k. gäller främst för ren korsats utan instrumentala in- 486