LACHNER rata und sein Ursprung (i dens. 1933; tills, m. dens.), Musiksysteme und Musikauffassung (i dens. 1935), Jewish cantillation and song in the isle of Djerba (1940) m. fl. E. E. La'chner, tysk musikerfamilj från Bayern, vars främsta medlemmar under 1800-t. voro bemärkta kapellmästare. Dess viktigaste representant, tonsättaren och dirigenten Franz L. (1803—90), var elev till bl. a. Ett i München samt Stadier, Sechter och Weigl i Wien. Här blev han en av Schuberts närmaste vänner och umgicks även med Beethoven. År 1826 blev han kapellm. vid Kärnt-nertor-Theater i Wien, var 1834—36 dirigent i Mannheim och 1836—68 hovkapellm. i München. GMD 1852; hdr vid univ. där 1872. Som tonsättare åtnjöt L. stort anseende, främst för sina 8 orkestersviter, nära anslutna till barocktidens kontrapunktiska tradition. Skrev vidare 4 operor, 8 symf., kammarmusik, körverk, sånger m. m. Litt.: O. Kronseder, F. L. (i Altbayrische Monatsschrift 1903; med verkfört.); M. von Schwind, Die L.-Rolle (1904); A. Würz, F. L. als dramatischer Komponist (diss. 1927). L:s bror, dirigenten och tonsättaren I g n a z L. (1807—95), blev 1825 2. kapellm. vid Hofoper i Wien. Efter dirigentverksamhet i Stuttgart 1831—42, München 1842—53 och Hamburg 1853— 58 kallades L. 1858 till Sthlm, där han utnämndes till hovkapellm.; LMA s. å. (utländsk led. 1861). Sin sista anställning hade han som 1. kapellm. i Frankfurt a. M. 1861—75. Bland hans verk märkas 3 operor, sångspel, baletter, symf., kammarmusik, tillfällighetsverk, ss. musik vid Oscar I:s begravning och Karl XV:s kröning (båda 1859), m. m. Ominstr. Naumanns opera Gustaf Wasa (1859). — Bild sp. 498. Litt.: A. Lindgren, Svenske hofkapellmästare 1782—1882 (1882). En tredje broder, dirigenten V i n c e n z L. (1811—93), efterträdde F. L. som hovkapellm. i Mannheim 1836 och verkade 1873—84 som lärare i komp, vid MK i Karlsruhe. Av hans komp, vunno särsk. manskvartetterna erkännande. G. P. Lacour [lako:'r], Marcelle Antoi-nette Eugénie, fransk cembalist (f. 1896 utbildad i Paris för bl. a. Wanda Landowska och känd för sina ingående kunskaper om äldre musik och för sin kongeniala tolkning därav. En rad moderna tonsättare, ss. F. Schmitt, Martinü, Honegger och Tansman, ha skrivit cembaloverk för henne. G. M. Lacrimosa (Lacrymosa) [-må/-], lat., efter inledningsordet till strofen Lacrimosa dies illa, denna tårefyllda dag, senare hälften av 9. dubbelstrofen i den 495 i dödsmässan (rekviem) ingående sekvensen Dies irae (fri övers, i sv. psalmb., nr 609). L., som står ung. mitt i dödsmässans textkomplex, saknar ej en verkningsfull känslosamhet, som väl direkt vädjat till nyare tonsättares sinne för en mus. utformning av texten till ett centralparti och en höjdpunkt i konsertanta rekviem. Ett av de vackraste ex. på detta återfinnes i Mozarts rekviem. B. Hbs Laditå', skånsk förvrängning av den tyska texten Lott ist tod i en populär visa till dansen i Tyskland på 1850-t. L. är eg. en variant av schottis; de dansande ta 4 långsamma steg framåt, följt av 8 hastiga steg bakåt före omdansningen. M. R-g Lady i'nto fox [leizdi - fåks], balett efter D. Garnetts berättelse med samma namn. Koreografi av Andrée Howard till musik av A. Honegger. Uppförd ffg.: London 1939 (m. Sally Gilmour i titelr.). K. R-n Laerum-Liebich [lä'rum-li'-], Inga, norsk tonsättare (1863—1936), stud, för Winter-Hjelm, Erika Lie Nissen samt vid MK i London och Milano. Verk: Romanse for violin og piano op. 41 (1924), sånger, särsk. till text av H. Drachmann och V. Krag, pianostycken, ss. To legender och Tre norske legender, dansmusik m. m. H. K. Laetabu'ndus (exsultet fidelis chorus, lat.), början på en av de mest omtyckta folkliga julsångerna i senmedeltida katolsk kyrka, en sekvens, sannolikt från Frankrike omkr. 1100. L. fick användning även i protestantisk gudstjänst: i Sverige kvarstod den i 1697 års koral-psalmbok (nr 126) med sin sv. övers. Alle Christne frögde sigh som »inskottsvers» (Leich) men försvann ur 1820 års koralbok. Den intogs i flerst. bearb. i Ullman-Moréns förslag till Hymnarium för sv. kyrkan 1914 (nr 22). — Litt.: C.-A. Moberg, Über die schwedischen Se-quenzen (diss.; 2 bd, 1927). C.-A. M. de Lafage [do lafa/3], Juste A d r i e n Lenoir, fransk musikskriftställare (1801— 62), blev 1829 kapellm. vid S:t Étienne du Mont i Paris. L:s huvudarbete är Manuel complet de musique vocale et in-strumentale (6 bd, 1836—38). Gr. 1859 tidskr. Le plain-chant. Skrifter: Séméiologie musicale (1837; med suppl. s. å.), Histoire générale de la musique et de la danse (2 bd, 1844), C ours complet de plain-chant... (1855; suppl. 1856), Essais de diphthérographie musicale ... (1834; med separat notbil.) o. a. arbeten om greg. sång m. fl. — Litt.: R. D. Denne-Baron, A. de L. (1863). l. S. 496