LAHOLM Lorri Lail. rika i Sthlm, där han framträdde offentligt ffg. 1772. Å.B. La'holm, Eyvind, eg. John Edwin Johnson, amerikansk operasångare, tenor, av svensk börd, uppträdde säsongen 1939/40 på Metropolitan. L. stud, i New York och Tyskland, där han framträdde på operascener i bl. a. Essen, Stuttgart, München och Berlin och gjorde lycka särsk. i de stora Wag-nerrollerna; gästade K. teatern i Sthlm 1934. Bland övriga roller må nämnas Turiddo i Ca-valleria rusticana och Canio i Pajazzo. H. M-g Lai [lä:] el. 1 a i s, fr. (ty. Leich), senmedeltida lyrisk-musikalisk formtyp, ej att förväxla med laisse och leiser. L. utvecklades av de nordfr. trouvèrerna under 120Ö-t. till en diktform av stort format med mycket fri och varierande strofindelning. Ss. mus. formtyp kan dess ursprung föras tillbaka på ->sekvensen. Liksom denna består 1. av en följd av olika melodiavsnitt med två-el. flerdubbla versrader för varje avsnitt, vil-499 ken liksom i sekvensen kan inledas och avslutas med ett icke upprepat melodiavsnitt. Det från senmedeltiden bevarade melodimaterial, som kan föras till typen 1., företer emellertid en mängd avvikelser från den regelbundna sekvenstypen. Gennrich, som ägnat det ett särsk. ingående studium, har systematiserat alla lai-former. Som normalform betraktas strofisk lai med sekvensbyggnad i mindre format (t. ex. schemat a bb cc d). Inom denna förekommer ofta avvikelser från sekvensen genom innerrepriser i melodiavsnitten el. melodisk variation. Denna grundform kan enl. Gennrich dels utvidgas till »potentie-rad» lai, vari grupper av flera melodiavsnitt upprepas sekvensmässigt, ett förfarande, som väl lämpar sig för långa texter, dels reduceras till mindre »segment» av normalschemat. Genom att variera dessa reduktionsförfaranden erhåller Gennrich en mångfald typer av »reducerad stroflai», t. ex. a bb el. bb cc el. (bb) cc d, den sistn. identisk med ->barform). På så sätt kan naturligtvis ett mycket stort antal medeltida melodier passas in i lai-systemet. Frågan står dock alltjämt öppen, om inte Gennrichs systematisering är en konstruktion, som inte stämmer med dessa schema tas genetiska utveckling. Så enkla formtyper som arterna av »reducerad stroflai» kunna mycket väl tänkas ha uppstått och använts utan direkt samband med sekvensen. En annan i medeltidens Frankrike använd beteckning för 1. är ->d e s c o r t (eg. oenighet). Namnet anses antingen kunna åsyfta strof-byggnadens frihet i motsats till de strikt regelbundna formerna el. möjl. avse den växlande meterns oregelbundna förhållande till den modala rytmiken. Leich, den ty. motsvarigheten till L, bevarar däremot mycket tydligare sekvensstrukturen och har ofta exakt dubbelt så stort antal versrader som melodiavsnitt. Den odlades främst under 1300-t. (bevarade ex. av bl. a. Frauenlob och Munken från Salzburg) och hade ofta mycket stort format. Litt.: F. Wolf, Über die Lais, Sequenzen und Leiche (1841); A. Jeanroy, L. Brandin & P. Aubry, Lais et descorts frangais (1901; exem-pelsaml.); G. & E. Hüsing, Deutsche Leiche und Lieder (1932); F. Gennrich, Formenlehre des mittelalterlichen Liedes (1933); jfr även G. Reese, Music in the Middle Ages (1940). I.B-n Laid, M i 1 v i, estnisk operasångerska, sopran (f. 1906 16/8). Utbildad vid MK i Tallinn och från 1929 opera- och operettprimadonna vid Estonia-teatern har L. sedan 1944 varit verksam i Sverige, bl. a. vid Riksteatern 1949. E. T. Lail [laU], Lauri (Lorri), svensk sångerska, alt, av norsk börd (f. 1904 500