DE LA LANDE 20/2), en av våra främsta vokalkonstnärer, vars personligt präglade repertoar sträcker sig från gammalitalienska sånger till nutida svenska romanser. — Sv. medb. 1935. Efter stud, för Dagmar Gustafson och As-laug Due-Möller och debut i Sthlm 1935 reste L. till Tyskland för vidare utbildning och var 1938—40 knuten till operan i Danzig. I Sthlm slog hon igenom med tolkningen av altpartiet i Brahms’ altrapsodi i Konsertfören. 1941 och med sin första eg. romansafton 1943. Genom utsökta grammofoninsjungningar fäste hon USA:s uppmärksamhet vid sig och kontrakte-rades för turnéer där, den första 1948; har även gästat England och de nord, länderna. Sina internat. framgångar har L. vunnit främst genom sin välskolade, klangsköna stämma och en vaken stilkänsla. Bland hennes operaroller må nämnas Ulrika i Maskeradbalen (debutroll), fru Ström i Muntra fruarna i Windsor, Hans i Hans och Greta samt Bianca i Lucretia (Gbg 1949). — Bild sp. 499. G.P. Laisse [läs], fr., textavsnitt av varierande längd (vanl. 20—50 versrader) i medeltidens franska episka diktning av typen ->chanson de geste. L. erhåller genom användandet av två slut-fallsformler, »ouvert» och »clos» (enl. schemat 000... c), också en musikalisk-formell slutenhet. I. B-n Laitinen [la1'-], Arvo Anto, finländsk tonsättare och musikpedagog (f. 1893 4/2), sedan 1920 lärare i musikteori vid Sibe-liusakad. och Kyrkomusikinst. i Hfors. Utbildad för Melartin (komp.) och I. Krohn (musikvetenskap) har L. efter den sistn:s system utfört formteoretiska stud, över bl. a. Wagners musikdramer. Som tonsättare representerar han 1920-t:s övergångsperiod till modernismen. Han har skrivit 2 kantater, kammarmusik, däribl. Quartetto sinfonico samt en svit för violoncell och piano, piano- och orgelstycken samt sånger ss. Vakavia lauluja (»Allvarliga sånger») m. m. J. K-nen (de) Lajarte [dalagaYt], Théodore Édouard Dufaure, fransk tonsättare (1826 —90), bibliotekarie vid Stora operan i Paris från 1873. L., som stud, vid MK i Paris, komp, operetter m. m. och utgav en värdefull repertoarfört., Bibliothèque musicale du théåtre de 1’Opera (1878), och samlingar av äldre operor och baletter, Chefs-d’oeuvre classiques de 1’Opéra francais, m. fl. Han skrev också Petit traité de composition musicale (1881; tills, m. Bisson) o. a. S.W. Lajla, opera i 2 akter. Musik av Ole Olsen till egen text. Uppförd ffg.: Oslo 1908. — Huvudroller: Lajla (sopran), Mellet (tenor), Olav Lund (baryton), Lågje (bas), Jåmpa (bas). La'jtaj, Louis (Ludwig), ungersk populärkompositör (f. 1900 13/4), mest bekant genom operetterna Blåjackor (Sthlm 1942) och Serenad (Sthlm 1944) samt en del kabarévisor. H- La'jtha, L å s z 1 6, ungersk tonsättare (f. 1892 30/8), musikchef vid radion i Budapest 1945 och en av de första representanterna för en mera modernt inriktad tonkonst i Ungern. L., som stud, i bl. a. Budapest, Leipzig och Paris, har även ägnat sig åt folkmusikforskning; var en tid lärare vid MK i Budapest och föreståndare för folkmusiksaml. vid nationalmuseet där. Verk: Operan Le chapeau bleu, baletterna Lysistrata (1933), Le bosquet des quatre dieux (1943) och Capriccio (1944) samt filmmusik (Murder in the cathedral, 1948, Shapes and forms, 1949); ork.-verk ss. en symf., violinkons, op. 15 (1931), sviter m. m.; kammarmusik (bl. a. en stråksextett, 6 stråkkvartetter, en pianokvartett, 3 stråktrios och sonater); vokalverk m. m. G. M. Lakmé, opera i 3 akter. Musik av L. Delibes till text av Goudinet och Grille. Uppförd ffg.: Paris 1883; Sthlm 1890; Khmn 1896; Hfors 1915; Oslo 1918. — Huvudroller: Lakmé (sopran), Mallika (alt), Gerald (tenor), Nilakantha (bas), Frederic (baryton). Laks, S z y m o n, polsk tonsättare (f. 1901), elev av MK i Warszawa och i Paris till Vidal och Rabaud. L. är känd för kammarmusik (bl. a. 3 kvartetter), pianostycken, sånger och filmmusik. G- M. de La Lande el. Lalande [lala'nd], Michel Richard, fransk tonsättare, organist och kapellmästare (1657—1726), en av de stora märkesmännen i Frankrikes tonkonst och som kyrkomusiker den främste under klassicismens tidevarv. Närmast anknytande till H. Dumont lyckades han på ett mästerligt sätt sammangjuta den gamla polyfona tekniken med en mera vertikalt harmonisk, och med sin storslagna stil, sin dynamiska ut-tryckskraft och sin smidiga och märgfulla korsats utövade han ett icke ringa inflytande på yngre samtida runt om i Europa, bl. a. Händel. 501 502