LAURENTIU S PETR1 Sardinien av trol. gammalasiatiskt ursprung, ikonografiskt belagd även från 1200-t:s Spanien. Spelaren blåser bor-dunstämma på ett av instrumentrören, medan de två andra framföra melodin i terser och sexter. E-E- Launis (tidigare Lindberg), Armas Emanuel, finländsk musikforskare, tonsättare och musikpedagog (f. 1884 23/4), sedan 1930 bosatt i Nizza. L. stud, vid Filharm, sällskapets orkesterskola 1901—07 och univ. i Hfors (fil. dr 1913) samt vid Sternsches Kons, i Berlin; lärare bl. a. vid förstn. institution 1906—14 (musikteori) och docent i musikanalys och folkmusikforskning vid univ. i Hfors 1918—22. Han gr. Helsingfors f o 1 k-konservatorium 1922 och Finlands landsortsstäders folkkonservatorier 1926, för vilka han en tid varit ledare. — L:s vetenskapliga undersökningar ha till största delen gällt folkmusiken, som han lärt känna inte minst genom egna melodiuppteckningar bl. a. i Lappland, Karelen, Estland och Ingermanland. Skrifter: Lappische Juoigos-Melodien (1908), Vber Art, Entstehung und Verbreitung der estnisch-finnischen Runenmelodien (diss. 1910), Inkerin runosävelmät (»Ingermanlands runo-melodier», 1910), Karjalan runosävelmät (»Karelens runomelodier», 1930), Eesti runoviisid (»Estlands runor», s. å.) o. a. Verk: Operorna Seitsemän veljestä (»Sju bröder», Hfors 1913), Kullervo (Hfors 1917), Aslak Hetta (1922), Noidan laulu (»Häxans sång»), Lumottu silkkihuivi (»Den förtrollade silkesduken»), Kesä, jota ei koskaan tullut (»Sommaren, som aldrig kom») och Jenudith o. a. scenmusik; 2 kantater 1906 och 10, kammar- och pianomusik, sånger, filmmusik o. a. Litt.: T. Haapanen, Suomen säveltaide (1940); S. Ranta, Suomen säveltäjiä (1945). J. R-s de la Laurencie [da la lårarjsi'], Lio-nel, fransk musikforskare (1861—1933), verksam som ämbetsman 1883—98, under vilken tid han även stud, vid univ. i Nancy och Grenoble, inträdde därefter som föreläsare vid École des Hautes Études Sociales och som medarb. i flera tidskr. Blev 1916 red. för A. Lavignacs Encyclopédie ... och medarb. i dess 3. bd. Skrifter: L’académie de musique et le con-cert de Nantes... 1727—1767 (1906; med bib-553 liogr.), Rameau (1908), Lully (1911), Contribu-tion ä 1’histoire de la symphonie francaise vers 1750 (i L’année musicale 1911; tills, m. G. de Saint-Foix), Les créateurs de 1’opéra francais (1921; 21930; med bibliogr.), L’école frangaise de violon, de Lully ä Viotti (3 bd, 1922—24), Les luthistes (1928), La chanson royale en France (s. å.), Inventaire critique du fonds Blancheton de la bibliothèque du Conservatoire de Paris (2 bd, 1930—31), Chansons au luth et airs du 16e siècle (1931; tills, m. R. P. J. Thibault och Mairy), Julien T ier sot... (1932), Orphée de Gluck (1934), Catalogue des livrés de musique ... de la bibliothèque de VArsenal ä Paris (1936; tills, m. A. Gastoué) m. fl. — Art. i MQ 1919, 21 och 23, L’année musicale 1912 och 13, RM 1922 m. fl. L S. Laurent [låraT], Jean Pierre, dansk dansör och hovbalettmästare av fransk börd (1758—1831), från 1800 anställd vid Det kgl. teater och hovet i Khmn, där han dock kom att stå i skuggan av Galeotti. L. utbildades av sin far, hovbalettm. och dansläraren vid det danska hovet Pierre L. (1730—1807), samt Noverre och gjorde först lycka som solodansör i den komiska genren i Paris. L. var en fin kammarmusiker samt skrev många baletter, bl. a. en djävulsbalett, den första i sitt slag. Sv. Kr.-J. Laure'ntius Pe'tri, eg. Lars Petersson, Sveriges förste evangeliske ärkebiskop (1499—1573), vilken utövat ett avgörande inflytande på svenskt gudstjänstliv och på kyrkosången i den svenska kyrkan under reformationstiden, bror till Olaus Petri. Vald till ärkebiskop 1531 framträdde L. efter »superintendenten» Georg Normans död 1553 med stor auktoritet som den sv. kyrkans obestridde ledare. Under 1550—60-t. utvecklade han en livlig författarverksamhet, där icke minst liturgiska och kyrkomusikaliska frågor spelade en viktig roll. Främst i dessa sammanhang stå hans arbeten De officiis, traktaten om skiljetecken och lektionstoner samt Kyrkoordningen (1571; färdig i hdskr. 1561). I den sistn. har L. framlagt resultatet av ett 40-årigt arbete på utformningen av den sv. reformationskyrkans organisation och på det sv. gudstjänstlivets gestaltning. Kyrkoordningen röjer L:s fina liturgiska och musikaliska bildning, och det är karakteristiskt, att en tredjedel av arbetet är ägnat liturgiska frågor. Hans linje kunde betecknas som en evangelisk-moderat väg mellan katolicismen och »svärmares, vederdöpares, sakraments-skändares, zwinglianers och kalvinisters lära, som förhindrat det helga evangeliets fria lopp». Med utgångspunkt från dessa principer bygger L. upp en gudstjänstordning, där den sjungna 554