L A U R E N TI U S-P E T R I- SÄLLSKAPET mässan med nattvard och predikan är medelpunkt i gudstjänstlivet men där även ett rum beretts för tidegärden (officiet), om ock i reducerad gestalt. Mässordinariet blev under L:s tid och sannolikt på ärkebiskopens initiativ försvenskat (Een lijten Songbok 1553), medan ännu i 1571 års Kyrkoordning delar av pro-priet, såsom introitus och graduale, föreslås utförda på latin, där musikaliska krafter härtill funnos att tillgå. Av officiet behölls matutin, laudes, vesper och kompletorium. För matutin ansågs det tillräckligt med en nokturn (tre psalmer och tre läsningar), och även för de övriga tiderna reducerades antalet psalmer. Märkligt är L:s intresse för den greg. sångens bibehållande och hans strävan att söka bevara åtminstone någon rest av den medeltida kor-prästorganisationen vid domkyrkorna. Att detta misslyckats framgår dock av Kyrkoordningen. Traktaten om skiljetecken och lektionstoner ger även en god inblick i ärkebiskopens arbete på den kyrkomusikaliska fostrans område. Traktaten, som visar recitationspraxis vid Uppsala domkyrka under 1560-t., tjänade vid Uppsalasynoden 1566 som förlaga för avskrifter bland de församlade prästerna, varigenom en fast tradition kunde utbildas i stiftet. L:s Kyrkoordning antogs för samtl. sv. stift 1572 och upptogs med vissa modifikationer i Uppsala mötes beslut 1593. Att Kyrkoordningen med dess prägel av pietet mot traditionen och trohet mot det svensk-luth. trosarvet ej kom att bli bestämmande för den sv. kyrkans gudstjänstliv, sådant detta slutl. fixerades i 1614 års täml. torftiga kyrkohandbok, torde kunna förklaras av den liturgiska strid, som några år efter L:s död blossade upp med anledning av Johan III:s liturgi, samt av den politisk-religiösa kris, som skakade vårt land på 1590-t. Det reformarbete, som i våra dagar bedrives på det sv. gudstjänstlivets och kyrkomusikens område, kan betecknas som en anknytning till och en fortsättning på L:s grundläggande liturgisk-musikaliska livsgärning. Litt.: Y. Brilioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (1926); Ärkebiskop Laurentius Petri d. ä:s gudstjänstordning... Utg. och övers, av Nat. Fransén (i Liturgia suecana 2, 1927); Laurentius Petri d. ä:s avh. om skiljetecken och lektionstonema (i Liturgia suecana 3, 1930); K. Peters, Den greg. sången (1930); Laurentius Petris Kyrkoordning av år 1571 (1932; utg. av Samfundet pro fide et christianismo); H. Holmquist, Svenska kyrkans historia 3 (1933); E. Färnström, Om källorna till 1571 års kyrkoordning ... (1935); A. O. T. Hellerström, Li-turgik (21940); C.-A. Moberg, Die liturgischen Hymnen in Schweden 1 (1947). R. S1. Laurentius-Petri-sällskapet, gr. 1941, har till syfte att i den sv. reformationstidens anda bilda »en evangelisk tide-gärdstradition till stärkande av den en skildes och hemmets andaktsliv och till församlingens uppbyggande». En fördjupad syn på rituella problem och en intim anknytning till greg. psalmodipraxis eftersträvas inom sällskapets arbetsområden, som omfatta olika former av studieverksamhet samt utg. av en sv. kyrkohist. urkundsser. och tidskr. Svenskt gudstjänstliv (sällskapets organ från 1942). Lauridsen [la0'-], La ur ids, dansk tonsättare (1882—1946), utbildad vid Khmn:s blindinst. och från 1910 organist i Skive. L:s kompositioner äro få till antalet men av en konstnärligt hög standard, präglade av smak och lödighet, naturligt uttryckssätt och en högt utvecklad kompositionsteknik. Hans romanser och sånger äro påverkade av Lange-Müller; de andliga sångerna uppvisa ofta en stillsam, ädel skönhet, icke utan släktskap med Thomas Laubs. De instrumentala verken rymma partier, som i sin storslagna kraft kunna minna om Brahms. Verk: Mindre ork.-verk, stråkkvartett op. 18 (1921), trio för piano, violin och viola op. 6 (1916), 2 violinsonater, violoncellsonat, violinromans, 24 små preludier för harmonium el. orgel utan pedal (1934), sonatiner och -små-stycken för piano, kantater, körverk m. m. Litt.: Art. i DM 1932 och 46. Er-l Laurila [la0'-] (till 1907 Laurén), Johan Leopold (Lepo), finländsk violinist (f. 1878 19/io), dir. musices, 1900—46 1. violinist (tidvis altviolinist) i Filharm, sällskapets ork., sedermera Helsingfors stadsork. L. var 1905—09 lärare vid Hfors musikinst., där han själv stud.; 1911—14 altviolinist i Finska stråkkvartetten, 1917—31 ordf, i Finlands musikerförbund och sedan 1946 ombudsman i Kammarmusiksällskapet i Finland. Red. för Muusikerilehti-Musikerbladet 1920—29 samt utg. av Musiikkisanasto (1930). G.D. Lauri'n, Carl Johan Oscar, tonsättare och sånganförare (1813—53), skolman, främst känd genom sina insatser inom Uppsalasången kring 1840. I Uppsala, där han stud, från 1832, var L. »Allmänna sångens» dirigent trol. redan från 1839 och en av de ivrigaste tillskyndarna av fören:s formella bildande 1842; dess förste sång-ledare 1842—43. Han blev 1843 lärare (1846 ord.) vid Högre allm. lärov. i Visby och gr. 1844 Allmänna sångföreningen där; dess ordf, och dirigent, tills han 1852 reste utomlands. Musik-dir.-ex. 1846 vid MK i Sthlm. Bland L:s romantiskt färgade solosånger och manskvartetter sjunges alltjämt Vågen (Mitt lif är en våg; urspr. solosång). — Litt.: G. Kallstenius, Blad ur Uppsalasångens historia (1913). G.P. 555 556