LECTIO Fastän mindre fantasibegåvad än föregångaren hade L. något av samma espri i tonspråket och rent tekniskt i viss mån ett ännu säkrare handlag. L. stud, för F. Halévy m. fl. vid MK i Paris. Efter att 1856 i en av Of-fenbach anordnad tävlan ha fått med Bizet dela priset för en en-aktsoperett, Le docteur Miracle (Paris 1857), inriktade han sig helt på att bli operettkompositör och övade sig målmedvetet genom att skriva en rad enaktare för mindre teatrar. Är 1868 vann han i Paris sin första stora framgång med helaftonsverket Fleur de thé (Théblomma, Sthlm 1869) och kunde 1872 glädja sig åt ett fullständigt genombrott: La fille de madame Angot (Bryssel 1872; Madame Angots dotter, Sthlm 1873), en operett, som trots en rad andra lika o-medelbara succéer i det följ, utan tvekan kan räknas för hans yppersta och som i sin genre också1 är ett klassiskt verk. Till L:s bästa arbeten hör även Le petit duc (Paris 1878; Lille hertigen, Sthlm s. å.). Verk (u. n.): Operetterna Le rajdh de Mysore (1869; Rajahn af Mysore, Sthlm 1870), Les cent vierges (Bryssel 1872; Hundra jungfrur, Sthlm 1873), Giroflé-Girofla (Bryssel 1874; Sthlm 1876), La petite mariée (Paris 1875; Lilla frun, Sthlm 1877), Camargo (1878; Sthlm 1881), La jolie per-sane (1880; Vackra persiskan, Sthlm s. å.), Le coeur et la main (1882; Hjärta och hand, Sthlm 1883), L’oiseau bleu (1884; Fågel blå, Sthlm 1886) o. a. scenisk musik; pianostycken, sånger. Litt.: L. Schneider, Les maltres de 1’opérette, Hervé et C. L. (1921); dens., Une heure de musique avec L. (1930); P. Landormy, La musique frangaise de Franck å Debussy (1943). K. R-n Le'ctio, lat., läsning, gemensam bet. för samtl. läsningar i gudstjänsten. I den rom. mässliturgin inskränktes bibelläsningarna redan på 500-t. till 2, epistel och evangelium, vilket också är fallet i bysantinsk. Urspr. läste man också bibelböckerna i ordningsföljd (l. conti'nua, sammanhängande läsning). Tidigt utbildades dock ett perikopsystem, dvs. ett urval av bibeltexter för de olika dagarnas mässor (l. sele'cta). Avgörande betydelse för den följ, utvecklingen fick det karolingiska perikopsystemet, utarbetat av Alcuin och Paulus Diakonus omkr. 800. Officiets läsningar ordnades av Benedictus av Nursia, men redan Amalar av Metz (800-t:s början) uppvisar en från Benedictus’ regel avvikande ordning, särsk. ifråga om matutinen. I rom. liturgi kom var och en av dess tre nok-turner att innehålla tre läsningar. Under me deltiden blev det sed att på helgonfesterna låta samtl. tre el. nio läsningar i matutinen, varierande efter festgraden, utgöras av helgonlegender. Denna ordning bestod intill det tri-dentinska mötet. Läsningarna reciteras på lektionstonerna, som tillhöra den greg. sångens bundna former och till sin mus. byggnad äro mycket enkla. Texten bäres av en tuba, till vilken ett initium kan leda. De olika satserna i recitationen avgränsas från varandra genom skiljetecken, ss. komma, kolon, punctus, vilka i melodin markeras genom kadenser. Viktigast av dessa äro punctus vid meningens slut och finalis el. conclu-sio vid läsningens avslutning. R. S. Lecuona [lek°å'na], E r n e s t o, cu-bansk tonsättare (f. 1896 7/8), känd för en rad sånger, ss. Siboney, Say si, si, Anda-lucia och Malaguena. Utbildad vid MK i Habana har L. med en cubansk dansork, gästat Sydamerika och Europa; uppträdde 1913 som pianist i New York, där han 1943 framförde sin Rapsodia negra för piano och orkester. G. M. Leden, Christian, norsk musiket-nograf (f. 1882 17/7), forskningsresande, har gjort fonografupptagningar av grönländarnas och de kanadensiska indianernas musik; 1950—51 bland primitiva indianstammar i Sydamerika. Materialet, som han skänkt till Oslo univ.-bibl, har han delvis själv vetenskapligt bearb. — Litt.: Kivatins Eisfelder, Drei Jahre unter kanadischen Eskimos (1935; även holl. och eng. uppl.). H. K. Ledmotiv (av ty. Leitmotiv), en genom ett cykliskt musikverk — en symfoni, symfonisk dikt, opera el. ett musikdrama — utnyttjad, återkommande motivisk gestalt (melodi, ackordföljd el. klang), som genom associationer till en viss utommusikalisk idé, till ett emotionellt innehåll el. till bestämda rollfigurer erhåller ett fixerat symbolinnehåll. Termen skapades 1887 i Musikalisches Wo-chenblatt om Wagners Götterdämmerung av H. von Wolzogen. (Wagner talade själv om »Grund-thema».) Ledmotivstekniken har också främst blivit knuten till Wagners musikdramer, där den satts i system. Framför allt gäller detta verken från hans senare skaparperiod, alltså fr. o. m. 1850-t.; ledmotiviska bildningar förekomma dock även i operorna före 1848. Mest konsekvent har ledmotivstekniken utnyttjats i Nibelungens ring, där orkesterpartituret till samtl. fyra musikdramer företer ett komplicerat nät av ledmotivisk symbolik. Den hand-boksmässiga etiketteringen av dessa ledmotiv är dock icke Wagners egen, 563 564