LEEDER Ledmotivets teknik hör till förutsättningarna för den »nytyska» skolans nya anti-klassicis-tiska formprinciper och har i rikt mått utnyttjats av bl. a. Liszt (i symf. dikter, h-moll-sonaten för piano m. m.), R. Strauss och andra senare företrädare för den symf. tondiktens och programmusikens linje. Själva principen att utnyttja ett återkommande ledmotiv el. erinringsmotiv i karakteriserande syfte hade dock utvecklats långt före Wagner. Särsk. under senare delen av 1700-t. börjar den flitigt tagas i bruk på operamusikens område. Ansatser firmas redan i G. Bendas melodramer (t. ex. Ariadne auf Naxos, 1775), hos Grétry (Richard Coeur-de-Lion, 1784) och i Naumanns Gustaf Wasa (1786). Av Méhul utnyttjas tekniken fullt medvetet i Phrosine et Mélidore (1794) och framför allt Ariodant (1799, det berömda »cri de fureur»!). Ledmotivet kommer väl till pass både för »skräckoperans» karakteriseringskonst och den »heroiska» operans strävan efter enhetlighet. Viktiga ex. på dess användning under förra hälften av 1800-t. äro vidare C. Loewes ballader och Berlioz’ Symphonie fantastique (1830) med sin »idée fixe». — Bland de musikestetiska skrifter, som vid samma tid behandla ledmotiv, märkas B. G. E. de Lacépèdes La poètique de la musique (1785) och H. Bertons De la musique mécanique et de la musique philosophique (1826). Litt.: E. Haraszti, Le problème du leit-motif (i RM 1922); A. Lorenz, Das Geheimnis der Form bei Richard Wagner (4 bd, 1924—33); G. Abraham, The Leitmotiv since Wagner (i ML 1925); K. Wörner, Beiträge zur Geschichte des Leitmotivs in der Oper (diss. 1932); dens., art. i ZMW 1931/34; M. Lamm, Entwicklung des musikalischen Motivs in den Tondramen R. Wagners (diss. 1932); L. Sabanejev, Remarks on the leitmotif (i ML 1932). I. B-n Ledton (av ty. Leitton) kallas varje ton, vars melodiska rörelsetendens är att fortskrida ett halvtonssteg till närmast belägna (ursprungliga el. avledda) stamton uppåt el. nedåt. L. kan själv antingen vara stamton el. en kromatiskt förändrad ton. Dess egenskap av 1. är en funktion, som beror av det melodiska el. harmoniska sammanhang, vari den uppträder, och har verkan av en i tonen inneboende spänning (ledtonsspänning), vilken når sin upplösning genom fortskridningen ett halvtonssteg till en ton, som i sammanhanget verkar mera avspänd. En tons ledtonsfunktion beror av den modala anordning av det diatoniska tonförrådet (t. ex. i kyrkotonerna), i vilken tonen uppträder. De i nyare musik viktigaste 1. äro de för dur-och moll-skalan karakteristiska, i dur främst den sjunde tonen (ofta kallad inledning ston) med rörelsetendens uppåt till den åttonde (grundtonen), i moll den sjätte tonen (lilla sex-ten över grundtonen) med rörelsetendens nedåt till den femte. De båda övriga halvtonerna i resp, dur- och moll-skalorna äro i fråga om sina ledtonsfunktioner mera ambivalenta. Ledtonsfunktionen spelar ur harmonisk synpunkt en särsk. viktig roll vid modulation från en tonart till en annan, enär ett stort antal typer av modulationer kunna sägas vara betingade av införandet av en i den urspr. tonarten främmande 1. Se vidare art. Modulation. — Litt.: L. H. Skrbensky, Leitton und Aiteration in der abendländischen Musik (diss. 1938). I. B-n Ledtons ( - växlings - ) klang ->Funktions -lära. Alphonse Leduc [alfå'rjz lady'k], franskt musikförlag, det äldsta ännu existerande i landet, gr. omkr. 1767 i Paris av tonsättaren Simon Leduc (1748—77). Sitt namn erhöll firman av pianisten och fa-gottisten Alphonse Leduc (1804— 68), som rekonstruerade den 1841. Simon L. efterträddes av sin bror, violinisten Pierre L. (1755—1816). Förlaget har sedan gått i arv från far till son inom familjen. Från 1904 till 1951 var Alphonse L. dir. för firman, och 1938 inträdde dennes söner C 1 a u d e och Gilbert L. i företagets ledning. Förlagets publ. av undervisningsverk har fortgått från dess första tid till våra dagar. Av samtida fransk musik har firman utg. verk av J. Ibert, O. Messiaen m. fl. C. J. Lee [li:], Dai-Keong, hawaiisk tonsättare av kinesisk börd (f. 1915 2/9), utbildad i USA under Copland, Jacobi och Sessions. L. har skrivit en opera, ork.-verk (bl. a. en symf. 1946, en violinkons, s. å., Golden Gate overture 1942 och A tropical overture 1946), kammarmusik och körer m. m. G. M. Lee [li:], Sebastian, tysk violon-cellist (1805—87), en av sin tids främsta; 1837—68 solovioloncellist vid Stora operan i Paris. L. skrev komp, för sitt instr. och utgav en vida spridd violoncellskola. Leeb [le:p], Hermann, schweizisk gitarrist och lutspelare av österrikisk börd (f. 1906 0/2), den schweiziska radions musikchef. L., som även är musikhistoriskt skolad, har turnerat i hem- och utlandet (sv. radio 1949) samt gjort grammofoninsp. Han har publ. nyutgåvor av gammal lutmusik m. m. H. M-g Leeder, Sigurd, tysk dansör och danspedagog (f. 1902 14/8), förestår sedan 1947 en egen dansskola i London. 565 566