LESUEUR neau (Paris 1907), Le carillonneur (Paris 1912), La fille de Figaro (Paris 1914), Les cadeaux de Noèl (Paris 1916) o. a.; ork.- och kammarmusik, kör- och solosånger m. m. K. R-n Le Roy, Adrien, ->Ballard. Le Roy [lar°a'], René, fransk flöjtist (f. 1898 4/3), av hög rang; har med stor framgång konserterat i Europa och USA. L., som stud, för bl. a. Gaubert och vid MK i Paris, har på sina turnéer framträtt både som solist och som medl. av Quintette Instrumental de Paris, som han gr. 1922; även känd genom grammofoninspelningar. G. T-n Lescheti'zky, eg. Leszetycki, T h e o-d o r, polsk pianist och tonsättare (1830— 1915), avslutade sin märkliga pianistkarriär 1886 för att helt ägna sig åt en synnerligen framgångsrik ped. verksamhet, som skänkte världsrykte åt hans namn. L. stud, piano för sin fader och Czerny, komp, för Sechter och började 1842 turnera; lärare vid MK i Petersburg 1852—78. Han verkade därefter som pianopedagog i Wien, där han fostrade en rad berömda pianister, ss. Anna Esi-pova, I. Friedman, O. Gabrilovitj, M. Ham-bourg, I. Paderewski och A. Schnabel. Han skrev operan Die erste Falte (Prag 1867) och pianokomp. — L. eftersträvade i sin undervisning bl. a. metodiskt övande, stor, kantabel och nyansrik ton och verkningsfullt konsertföredrag. — G. 2. ggn 1880—92 m. pianisten Anna Esipova. Litt.: Die Grundlage der Methode L., utg. av Malwine Brée (1902; 41910; även eng. och fr. uppl.); A. Potocka, T. L. (1903); A. Hullah, T. L. (1906); Ethel Newcomb, L. as I knew him (1921); D. Brook, Masters of the keyboard (1947). Å. B. Lesson [le'ssan], eng., eg. lektion, läxa, i engelsk 1600- och 1700-talsmusik vanlig rubrik på instrumentalkompositioner av olika formtyper och för varierande instrument. Under slutet av 1600- och 1700-t. användes namnet 1. främst för klaver- och orgelkompositioner (t. ex. M. Locke, Melothesia ... a choice collection of lessons for the harpsichord and the organ... 1673) men förekom också i kammarmusikaliska sammanhang, där det redan omkr. 1600 finns förknippat med det eng. ensemblebegreppet ->consort (t. ex. T. Morley, First book of eonsort lessons, 1611). L. kan beteckna såväl fristående stycken som sonata- el. svitformade satscykler. I. B-n Lesueur el. Le Sueur [lasyö/r], Jean Frangois, fransk tonsättare (1760— 1837), av samtiden värdesatt som en idérik kompositör för kyrkan och teatern 597 Olga Lepesjinskaja. J. F. Lesueur. och av eftervärlden ihågkommen som Berlioz’ lärare och en av de tidigaste förespråkarna för programmusiken. — LMA 1818. L. inhämtade grundérna i musikens teori under tjänstgöring som korgosse vid domkyrkorna i Abbeville och Amiens men var f. ö. som skapande konstnär autodidakt. Han tjänstgjorde på olika håll från 1777 som kyrkokapellm. och från 1784 vid kyrkan Les Saints Innocents i Paris. Där uppmärksammades han av Sacchini och uppmuntrades som kompositör även av Grétry. 1786 utnämndes han till kapellm. vid Notre Dame och fick därigenom tillfälle att under gynnsamma yttre förutsättningar ut-experimentera sina planer till en reformering av den liturgiska musiken. Han ersatte den greg. växelsången under mässfirandet med körer, solo- och ensemblesatser i oratoriestil, ackomp. av en fyllig orkester och föregångna av en operamässig uvertyr. Principiellt skilde han sålunda icke mellan musik för profant eller kyrkligt ändamål. Visserligen vann han genom sina idéer anklang på många håll men också många motståndare, och när ekonomiska svårigheter tillstötte i samband med engagemang av extra musiker, avlägsnades han 1787 från sin befattning. L. ägnade därefter sina krafter åt teatern och undervisningen. Som musikdramatiker efterbildade han visserligen Gluck men är betr, det musikaliska uttrycket närmast att räkna till förromantikerna. Ett lågande patos och strävan efter kolossaleffekter i kör och ork. i förening med en populärt lättillgänglig melodik gör honom till en karakteristisk företrädare för det samtida revolutionsdramat. Våldsamma kontrastverkningar utmärka hans dramatiska förstlingsverk, La caverne (1792; Paris 1793). Som hans konstnärligt bäst lyckade opera räknas Ossian ou Les bardes (Paris 1804). I likhet med flertalet samtida kompositörer i Frankrike skrev L. även musik för revolutionens borgerliga fester (fétes civiques). Han blev 1793 lärare vid Inst. National de Musique och två år senare inspektör vid det nyupprät-tade kons., där han kvarstod till 1802. Efter 598