LHOMBINO pa (Sverige 1937) och Nordamerika (New York ffg. 1906), ofta tills, m. sin maka, samt gjorde grammofoninsp. — G. 1898 m. pianisten och pianopedagogen R o s i n a L. (f. 188 0 28/3), som stud, vid MK i Kiev och deb. i Moskva 1895, varefter hon konserterat i Europa och USA (New York ffg. 1923). Å. B. Lhombino, Wielma, ->Schenström, Wil-helmine. L’homme armé [låmm arme'], fr., »den beväpnade mannen», början på en under 1400-t. populär fransk visa, använd som cantus firmus i otaliga av tidens s. k. parodimässor. — Se notex. nedan. Bland mera kända tonsättare av l.-mässor kunna nämnas Busnois, Dufay, Josquin des Prez, Obrecht, Okeghem, Senfl, Palestrina m. fl. Ett nutida ex. är J. N. Davids orgelfantasi över 1. (1930). B.Hbs Lho'tka, Fr an, jugoslavisk tonsättare (f. 1883 25/12), blev 1923 dir. för MA i Zagreb och dirigent för dess orkester. L., som stud, för bl. a. Janåcek och Kricka vid MK i Prag samt för Dvorak, har i många år som ledare för den s. k. Lisinskikören turnerat med denna i Mellaneuropa. Verk: Operorna Minka (Zagreb 1918) och Mo-re (Zagreb 1920), två baletter; symf., violinkons., Scherzo, »Jugoslaviskt capriccio» o. a. ork.-verk; kammarmusik m. m. H. M-g Lho'tsky, Bohuslav, tjeckisk violinist (1879—1950), från 1901 konsertm. i Warszawa-filharmonin. L., som stud, för Sevcik, gr. 1900 den s. k. »Sevcik-kvartetten» (från 1904 kallad »Sevcik-Lhotsky-kvartetten»), med vilken han företog talrika konsertresor i Europa och även besökte Sverige. G. N. B. Liadov ->Ljadov. Liapunov ->Ljapunov. Liatoshinsky ->Ljatosjinskij. LibeTl, M i t a, artistnamn för Margareta Lilliehöök, sångerska, sopran (f. 1907 11/io), har ofta framträtt i radio och vid konserter, även utomlands. L. stud, först piano, sedan sång i Dresden, Berlin och Rom samt för bl. a. Julia Claussen. Hon har under 2 år tillhört Stora teatern 4 Gbg. — G. 2. ggn 1943 m. violoncellisten O. Ruth-ström, son till violinisten J. ->Ruthström. Libre'tto, it., eg. »liten bok» (dim.-form av it. libro, bok; fr. livrét, ty. Textbuch), bet. för texten till ett vokalt dramatiskt verk (opera, oratorium). De äldsta operorna voro vanl. pastoraler, och ämnet hämtades företrädesvis från den antika mytologin. Grundläggare av denna litterärmusikaliska stilriktning var O. Rinuccini, som skrev för Peri, Caccini och Monteverdi. Tidigt anknöt man emellertid, bl. a. i Rom, även till den medeltida it. hjältedikten och legenddramat samt till den äldre realistiska folkkomedin. Då operan mot mitten av 1600-t. blev ett allmänt tillgängligt och uppskattat folknöje, försköts dess dramatiska handling i riktning mot ett modernt intrigskådespel. Visserligen hämtades personerna och handlingsschemat ofta ur den antika historien el. ur romantiserad medeltidshistoria, men stoffet utmodellerades på fingerade el. verkliga samtida tilldragelser (s. k. acci-denti verissimi). Utvecklingen förlöpte emellertid ryckvis och under medverkan av ett betydande antal dramaturger. Till den populariserande riktningen efter tidens smak räknades i första hand den lärde N. Minato, verksam en längre tid som hovdiktare i Wien, medan F. Busenello var den mest betydande företrädaren för den äldre renässansoperans ideal. Mot slutet av 1600-t. inträder med A. Zeno och under 1700-t. med hans efterföljare P. Metastasio, som även strävade efter större psykologisk sannolikhet, en medveten återgång till de antikiserande tendenserna från operans första år, och det mus. dramat utformas efter strikt iakttagna formella regler till en soloopera (den neapolitanska operan). I den franska operan från mitten av 1600-t. efterbildade textdiktarna det fransk-klassiska dramat, och till de berömdaste librettoförfattarna höra P. Quinault och P. Corneille. Buffaoperan i Italien byggde från början av 1700-t. på hopfogade intermezzi av commedia dell’arte-typ och renodlades något senare bl. a. av Goldoni till en folklig, stundom farsbetonad karaktärskomedi. Till mera prominenta författare från årh:s slut kunna räknas italienarna L. da Ponte, som bl. a. skrev för Mozart, och G. Bertati. Typbildande för den eng. komiska operan blev i viss mån J. Gay (The beggar’s opera), medan till de tidigaste märkesmännen för det franska sångspelet kunna räknas A. R. Lesage, efterföljd av C. F. Favart som representant för den borgerliga komedin och i en mera förfinad, spirituell genre av bl. a. J. M. Sedaine. Från slutet av 1700-t. omformas det dramatiska textunderlaget efter varandra delvis kor L’homme armé. Tryckt 3/u 51 607 608