LIEDBERGIU S lyriker som P. Heise och P. E. Lange-Müller, kring vilka samlades flera generationer av utmärkta romanstonsättare. I brytningen till en ny tid stod C. Nielsen med medvetet folkliga sånger, följd av H. Börresen, A. Agerby, T. Aagaard och O. Rung. I Norge anknöt H. Kjerulf till den genuina 1. av Schumanns typ, ehuru mer visartad, medan landets störste romanskompositör, E. Grieg, följde de nationella signaler, som hissats av R. Nordraak. Vid sidan av Grieg stodo C. Sinding, Agathe Backer Gröndahl, S. Lie, E. Alnaes, A. Hurum m. fl., bland vilka flera återspegla l:s utveckling på kontinenten. Den finska romansen mottog länge impulser från Sverige men visar sporadiskt i sånger av F. Pacius, F. A. Ehrström, A. G. Ingelius, K. Collan och F. von Schantz även egna drag. Finlands störste tonsättare, J. Sibelius, skänkte även 1. sitt intresse i betydande, personligt färgade alster till dikter av sv. och fi. skalder. Av övriga romanskompositörer, vilka mer el. mindre tagit intryck av Sibelius’ dominerande personlighet, märkas A. Järnefelt, O. Merikanto, S. Palmgren och I. Hannikainen, medan Y. Kilpinen företrätt en personligare, stundom impressionistisk romanskonst. I Sverige förmedlades övergången till romantisk 1. av den av kretsen kring O. Åhl-ström odlade visan. Sin första blomstring upplevde 1. med »Uppsalaskolans» tonsättare, E. G. Geijer, A. F. Lindblad och J. A. Josephson, bland vilka Lindblad blev den dominerande gestalten. Impulserna kommo från Tyskland, och den strofiska 1. (»den enkla visan») blev en av den dåtida sv. musikens auktoriserade former, som för lång tid framåt upphöjdes till norm. Vid sidan av nämnda tonsättare verkade B. H. Crusell, vars romanser till texter ur Tegnérs Frithiofs saga funno många efterföljare. För samtl. dessa spelade märkligt nog Schubert en underordnad roll. Med A. Söderman och L. Norman vann Schumanns liedstil insteg i sv. romanskonst, varjämte hos den förre en medveten anknytning till nationell folkton gjorde sig märkbar. Linjen från Schu-mann—Mendelssohn fullföljdes främst av V. Svedbom, A. Körling och A. M. Myrberg; mycket uppskattade, ehuru föga personliga romanser skrevos av I. Hallström. Den nationella romantiken, inledd av Söderman, utvecklades vidare av W. Peterson-Berger, vars originella, ursunda sångproduktion hör till den sv. romansens främsta yttringar, vidare av H. Alfvén, som i harmoniskt skimrande alster följde mer kontinentala strömningar, V. Stenhammar, vars romanser andas en svalt nordisk lyrism, samt T. Rang-ström, vid sidan av Peterson-Berger den mest markanta profilen i svensk liedkomposition. Något utanför denna linje stod E. Sjögren, vars utsökta romanskonst företrädde mer allmänt nord, tonfall i förening med en stundom ganska poängterad impressionism. Romans 617 komposition har i vårt land liksom i övriga nord, länder odlats av praktiskt taget alla tonsättare och med betydande framgång. Modern lied. Den nutida 1. har överallt övergivit de senromantiska avvikelserna från konstartens eg. väsen och återgått till en medveten enkelhet, ofta med äldre folkvisa som förebild. På gränsen mellan romantisk och modern 1. stå schweizaren O. Schoecks alster av detta slag. Steget från romantiken togs i starkt experimenterande sånger, t. ex. A. Schönbergs George-Lieder, där den nya harmoniken i förening med talsång samtidigt bet. den yttersta konsekvensen från Wolfs liedspråk. Med P. Hinde-miths Das Marienleben-cykel stod 1. åter på fast mark med tydliga förankringar i Bachs polyfona tradition. Barockens kyrkovisa samt den äldre folkvisan ha blivit de främsta inspirationskällorna för den nyare tyska 1. (K. Hessenberg, W. Maler, E. Pepping, H. Reutter o. a.). I överensstämmelse med sin art är den nutida 1. icke begränsad främst till ty. kulturområde; överallt där en levande folkmusiktradition visat sig bärkraftig, anknyta lied-kompositörer med förkärlek till denna. Som ett storartat ex. bland flera kan på denna punkt framhävas Z. Kodålys gärning. Jämförande art.: Berlinskolan. — För 1. som kompositionsform ->Visform. Litt.: M. Friedländer, Das deutsche L. im 18. Jahrh. (3 bd, 1902); M. Breslauer, Das deutsche L. bis zum 18. Jahrh. (1908; m. bib-liogr.); W. K. von Jolizza, Das L. und seine Geschichte (1910; m. bibliogr.); H. Kretzschmar, Geschichte des neuen deutschen Liedes 1 (1911); R. Velten, Das ältere deutsche L. unter dem Einfluss der italienischen Musik (1915); H. Rosenwald, Das deutsche L. zwischen Schubert und Schumann (diss. 1929); H. J. Moser, Das deutsche L. seit Mozart (2 bd, 1937); E. Bücken, Das deutsche L. (1939); Evelyn Reuter, La mélodie et le lied (1950; m. bibliogr.). F. H. T.; G. P. Liedbeck Sixten Karl Rag- nar, tonsättare (f. 1916 28/io), sedan 1946 kapellm. vid Oscarsteatern i Sthlm. L. har stud. komp, och kontrapunkt för Mel-chers vid MK i Sthlm, där han 1938 avlade org.-ex., och för Kodåly vid Franz Liszt-akad. i Budapest; var 1940—43 repetitör vid K. teatern i Sthlm. Verk: Scherzo (1944), svit (s. å.), Serenad (1945), Symf. danser (1946) för ork., svit för stråkork. (s. å.), Divertimento för flöjt och stråkork. (1944); träblåsarkvintett (1948), komp, för klarinettkvartett och för saxofonkvartett, svit för flöjt och piano (1939), fantasi för flöjt och harpa (1944); svit för 2 pianon (1936) m. m. H. M-g Liedbe'rgius [li:d-], Sixten Hjalmar, konsertsångare, baryton (f. 1904 17/0), 618