LILIENCRON Fux (1940), Wiener Barockmusik (1946), Johann Joseph Fux... (1948), Die Musik im Weltbild der Gegenwart... (1949) o. a. G. M. Lifa'r, Serge(j), fransk dansör och koreograf av rysk börd (f. 1905), en av nutidens främsta, knuten till Stora operan i Paris som dansör och balettmästare 1929—44 och sedan 1947. Som koreograf sin egen stilskapare och något av en ex-perimentator men ändå trogen den klassiska traditionen har L. även framträtt med estetiska och baletthistoriska skrifter. L., som även stud, musik, utbildades av Bro-nislava Nizjinska och fick genom henne engagemang vid Djagilevbaletten 1923—29. Vid Paris-operan inledde han ett fruktbärande samarbete med fr. tonsättare och hävdade sin egenart i baletter som V. Rietis David triomphant (1936), P. Gauberts Alexandre le grand (1937), F. Schmitts Oriane et le prince d’amour (1938), Roussels Aeneas (s. å.) och Honeggers Le Can-tique des cantiques (s. å.). Efter 1944 var L. några år konstnärlig ledare för Monte Carlo-baletten och presenterade med denna bl. a. Dramma per musica (med musik av J. S. Bach); bland hans senaste skapelser för Paris må nämnas Endymion (1949), Phèdre (1950) och Le chevalier errant (s. å.). Baletter (u. n.): Promethée, Icare, Hippolyte, Joan de Zorissa, Le chevalier et la demoiselle, Suite en blanc, Lucifer m. fl. Skrifter: Le manifeste du chorégraphe (1935), La danse (21938), Giselle, apothéose du ballet romantique (1942), Terpsichore dans le cortège des muses (1943), Pensées sur la danse (1946), Traité de danse académique (1949; med skriftfört.), Histoire du ballet russe (1950); biogr. över Djagilev (1939) och Carlotta Grisi (1941; eng. uppl. 1948); de självbiogr. arbetena Du temps que j’av ais faim (1935), Chez Diaghi-lew (1948) samt Quinze ans d 1’Opéra (1943; tills, m. P. Valéry och J. Cocteau). Litt.: A. Schaikevitch, S. L. et le ballet con-temporain (1949); P. Michaut, The choreography of S. L. (i The ballet annual 1949). K. R-n Ligatu'r (av lat. ligatu'ra, band el. länk) kallas det i koral- och mensuralmusik vanliga sammanförandet av 2 el. flera noter till en grupp. I överförd bemärkelse har 1. även blivit beteckningen för de därvid i notskriften använda tecknen. — I mensuralmusiken har 1. rytmiskt tidsvärde, beroende av dess ställning till omgivande noter. (->Mensuralnotskrift.) — I modern notskrift avses med 1. dels 2 noter av samma tonhöjd, som förenats med en båge, dels den tvärbalk, som sammanbinder 2 el. flera noter i en grupp. B. Hbs Likveskens [-JVns] (av lat. li'queo, flyta el. glida), »glidljud», som ofta upp- 621 Serge Lifar som Ikaros. står vid stavelseväxling i ett sammansatt ord, framför allt vid vokal- el. konsonantmöte. L. uppmärksammades tidigt av musikteoretikerna, som medelst särsk. neumtecken (neu-mae semivocales) sökte grafiskt fixera fenomenet. Tydliga prov härpå återfinnas inom de skrivtraditioner, som utbildades i Aquitanien, Chartres och Metz. Varje l.-neum är att betrakta som en variant av en motsv. s. k. grund-neum. L. försvunno under 1000-t:s lopp efterhand ur den didaktiska västerländska teorin. B. Hbs Liliegren, Elis Alexander, musiker (f. 1883 18/e), organist och körledare vid Laxå metodistförsaml. 1905—35, där han även bildade en ork.-sammanslutning. L. har komp, och arr. verk för solo, kör och orkester. A. N. Liliencron [-krå:n], Rochus, Frei-herr von, tysk språkman och musikskriftställare (1820—1912), spec. känd genom forskningar inom evang. kyrkomusik. L. disputerade 1846 i Berlin på avh. Über Neidhardts höfische Dorfpoesie (utg. 1848), blev 1852 prof, i ty. språket och litteraturen i Jena; kom 1876 som föreståndare till det adliga Jo-hannitklostret i Schleswig. Som forskare ägnade han även ingående uppmärksamhet åt ty. minnesång och folkvisa. L. red. Allgemeine deutsche Biographie (1875—1900) och ledde från 1900 utg. av DDT; tillägnades 1910 en festskrift. 622