LISZT Sedan hans planer på ett giftermål med furstinnan stött på hinder i Rom fullföljde han sin avsikt från ungdomen och inträdde som franciskan i det andliga ståndet 1865; av påven erhöll han titeln »abbé». Under denna tid skrev Liszt övervägande kyrkliga verk, t. ex. oratorierna Die Legende von der heiligen Elisabeth (1862) och Christus (1866) samt den ung. krö-ningsmässan (1867). Hit höra även de alltjämt spelade Deux légendes för piano (1866). Från 1869 tillbragte han som regel vintrarna i Rom och somrarna i Weimar, där storhertigen åt honom upplåtit det s. k. Hofgärtnerei, varjämte han alltjämt ledde uppföranden av egna och andras verk vid musikfester och konserter. År 1875 övertog Liszt presidentskapet för den ung. landsmusikakad. i Budapest, för vars grundande 1840 han tillskjutit betydande summor, och undervisade även årl. där utan ersättning. Från 1870-t. avtog Liszts skaparkraft märkbart; som pianist var han dock densamme intill sin död. Alltjämt samlade han eliten av världens pianister omkring sig. År 1886 företog han sin sista konsertresa till Paris och London och väckte samma bifall som tidigare. Ansträngningarna hade dock varit för stora, och under en vistelse hos dottern Cosima i Bayreuth avled han under festspelen följ. år. Hans grav på kyrkogården där prydes av ett mausoleum, ritat av dottersonen Siegfried Wagner. — LMA 1857. Redan omkr. 1885 gr. M. Krause i Leipzig den första Lisztverein, och kort efter tonsättarens död skapades på högsta befallning ett Liszt-Museum i Hofgärtnerei i Weimar. Furstinnan Sayn-Wittgensteins dotter, Marie von Hohenlohe-Schillingsfürst, donerade hans kvarlåtenskap i ms. och inventarier och ställde 70 000 Mark till förfogande för en Liszt-S t i f t u n g, att som stip.-fond förvaltas av Allgemeine Deutsche Musikverein. Med bidrag från denna fond utg. Breitkopf & Härtel en kritisk samlingsutgåva av hans verk, red. av bl. a. E. d’Albert och F. Busoni (33 bd, 1907 —40). Liszt som tonsättare och konstnär. Som tonsättare utgick Liszt väsentligen från Beethoven, vars symf. gestaltningskraft och heroiskt-titaniska temperament mäktigt fängslade honom. Från Berlioz mottog han impulser till sina formella nydaningar, som bl. a. ledde till de symf. dikterna och pianosonaten i h-moll. Som programmusiker fick han betydelse långt över sin egen tid. Med Beethoven som förebild är det främst det inspirerande ämnets idé han vill framhålla, icke en detaljskildring av utommusikaliska biomständigheter. Det symfoniska gestaltandet blev därför tondikternas naturliga formbestämning, varvid komp, som regel utformades kring en enda tematisk kärna, som sedan symfoniskt varieras och utvidgas. Inspirerad av Berlioz skänkte han orkestersatsen en bländande prakt och 667 ett koloristiskt raffinemang av dittills sällsynt art. Hans rnelodik eftersträvar alltid det nobla och storslagna el. det svärmiskt innerliga, och även om tonsättaren icke alltid nådde dit han syftade, har hans tematik dock i de främsta verken både pregnans och bärighet. På det harmoniska området framstod Liszt som en djärv nydanare med återverkningar in i modern tid. Fakturen är övervägande klar och tekniskt beundransvärt utformad. Pianoverken influerades, utom av Beethoven och Weber, främst av tidens ledande virtuoser ss. Czerny, Hummel, Chopin och Field, vartill komma de ovannämnda impulserna från Paganini. Det virtuosa elementet dominerar i hög grad dessa verk, varvid man dock icke bör förbise den omständigheten, att tiden i det virtuosa såg ett naturligt självändamål. Även på kyrkomus. område arbetade Liszt med stora reformplaner. Sitt urspr. program från 1834, som gick ut på en svärmisk-mystisk förening av teater och kyrka, modifierade han, efter att ha lärt känna Palestrinas och Orlando di Lassos kyrkliga verk, mera i anslutning till cecilianismens teser och vann även för en tid dennas ledare, F. X. Haberl och F. X. Witt, på sin sida. Liszt fick dock uppleva, att hans syften misstroddes och att hans kyrkomusik ströks ur listan på lämpliga gudstjänstverk. Som pianist utgick Liszt ur Czernys skola, och på hans repertoar stodo ännu under de sista åren verk av 1820-t:s klavertonsättare. Tekniskt bländande och med ett anslag så differentierat, att han t. ex. hos åhörarna förmådde giva en klar bild av en Beethoven-symfonis orkestrala skiftningar, förblev han icke blott och bart virtuos: som en av de första besjälades han städse av ambitionen att nå fram till den framförda komp:s innersta m®-ning. Sålunda blev han en av de stora väg-röjarna för bl. a. Beethovens klavermusik i Europa. Under Paristiden spelade han gärna fantasier och parafraser över då mindre kända tonsättares verk och jämnade på så sätt vägen för dessa hos den stora publiken. Som ex. skola endast nämnas Bach, vars orgelverk han transkr., Schubert, vars sånger och valser han populariserade, samt Meyerbeer, Ver di och Wagner, ur vars operor han spelade viktiga avsnitt. När man på grund härav med ringaktning talar om tonsättarens dåliga smak, bör man också beakta syftet med dessa verk. Liszt var dessutom en talangfull och betydande skriftställare, som i art. och böcker vaket inregistrerade vad som rörde sig i tiden, samtidigt som han energiskt ivrade för reformer på skilda områden. Hans inflytande på eftervärlden har sträckt sig långt in på 1900-t., och den s. k. Liszt-Wag-nerska riktningen fick efterföljare i alla länder. Bland dessa märkas främst R. Strauss samt många slaviska tonsättare; vidare svenskar ss. A. Söderman och A. Hallén, norrmän 668