LITANIA Liszt, F. L. (1937); M. Tibaldi Chiesa, Vita ro-mantica di L. (1937); J. Vier, F. L. ... Docu-ments inédits (1950). Specialarb.: R. Wagner, Über F. L:s Sym-phonische Dichtungen (i förf:s Gesammelte Schriften... 5, 1883); B. Vogel, F. L. als Lyriker (1887); A. O. von Pozsony, L. und H. von Bülow (1900); J. Kapp, R. Wagner und F. L. ... (1908); dens., F. L. und die Frauen (1911); A. Kohut, F. L. in seinen Werken... (1911); E. Segnitz, F. L. und Rom (1911); dens., L:s Kir-chenmusik (s. å.); Cosima Wagner, F. L. Ein Gedenkblatt... (1911); E. Hughes, L. as a Lieder composer (i MQ 1917); C. Boissier, L. pé-dagogue (1927; ty. uppl. 1930); Marie d’Agoult, Erinnerungen an F. L. (2 d., 1928); H. Armin-ski, Die ungarischen Fantasien von F. L. (diss. 1929); J. Heinrichs, Über den Sinn der L:schen Programmusik (1929); E. Major, »L:s ung. rap-sodier» (ung.; 1929); T. Weber, Die sinfonischen Dichtungen L:s (1929); J. Bergfeld, Die for-male Struktur der sinfonischen Dichtungen F. L:s (1931); Z. Gordånyi, Die ungarischen Stil-eigentümlichkeiten in den musikalischen Werken F. L:s (1931; fr. uppl. 1936); I. Philipp, La technique de L. (2 d., 1932); W. Rüsch, L:s Années de pèlerinage (diss. 1932); E. Newman, The man L. ... (1934); R. Bory, La vie de F. L. par 1’image (1936); H. Westerby, L. the composer and his piano works (1936); P. Raabe, Wege zu L. (1944); E. Haraszti, F. L. — Author despite himself (i MQ 1947); Bertita Paillard & E. Haraszti, F. L. and Richard Wagner in the Franco-German war of 1870 (i MQ 1949). — Spec.-nr av RM 1928 och MQ 1936. Brevsaml. m. m.: Marie Lipsius (La Mara), F. L:s Briefe (8 bd, 1893—1905); C. Bache, Letters of F. L. (2 bd, 1894); Marie Lipsius, Brief-wechsel zwischen F. L. und Hans von Bülow (1898); Briefwechsel zwischen Wagner und L. (2 bd, 21900; eng. uppl. 21897); W. von Csapo, F. L:s Briefe an Baron Anton Augusz, 1846— 78 (1911); N. de Gutmannsthal, Souvenirs de F. L. Lettres inédites (1913); K. von Schlözer, Römische Briefe, 1864—69 (1913); P. Raabe, Briefwechsel zwischen F. L. und dem Gross-herzog Karl Alexander von Sachsen (1918); Marie Lipsius (La Mara), Briefe an seine Mutter (1918); A. Orel, Briefe L:s (1930); D. Olli-vier, Correspondance de L. et de la Comtesse d’Agoult (2 bd, 1933—34). — Tematiska kataloger utg. Breitkopf & Härtel (1855 och 76), A. Göllerich (i ZfM 1887—88), L. Friwitzer (i Wiener musikalische Chronik 1887—88) och L. Kock (ung. och ty.; 1936); A. Mirus, Das Liszt-Mu-seum zu Weimar ... (31902). G.P. LitanFa (av grek, litaneia, bön, åkallan), liturgiskt begrepp med skilda betydelser: 1) i den grekiska kyrkan urspr. bet. för en högtidlig processionsbön el. procession, 2) i romersk-katolskt språkbruk likaledes bet. för procession, stund-671 Tryckt 5/ii 51 om även för kyrie. Slutl. förstås även med 1. en växelbön mellan förebedjare och en menighet, som instämmer med korta acklamationer (Kyrie eleison, Exaudi nos, Domine, Hör oss, Herre osv.). Sitt huvudsaki. bruk i romersk liturgi fick 1. som avslutning på laudes, vid påsk- och pingst-vigiliernas processioner inne i kyrkan samt vid vissa liturgiska akter, såsom biskops- och prästvigning och sista smörjelsen. Den vanligaste formen av 1. i romerskt gudstjänstliv utgör a 11-helgonalitanian, som i lat. textgestalt uppträder på 900—1000-t. och har sin benämning av att den i de olika bönemomenten upptagit ett stort antal namn på helgon, om vilkas förbön man anhåller. Andra kända 1. äro den Lauretanska 1., som innehåller en sammanställning av Jungfru Marias ärenamn (ton-satt av Orlando di Lasso), och Josefslita-n i a n. Allhelgonalitanian övers, och bearb. av Luther 1529. I sv. form upptogs denna i 1541 års Handbok. Sedan 1894 sjunges 1. som allmän kyrkobön på söndagarna i fastan, på första böndagen och Långfredagen, då nattvard icke firas. Handboken 1942 föreskriver jämväl 1. i st. f. allmän kyrkobön på Domsöndagen. Mässboken 1942 meddelar två melodier för 1., en frygisk och en i c-moll, utarb. av kommitterade för Svenska Mässan 1897. R. S. LITAUEN. Den sydligaste av de baltiska staterna, den från 1918 intill andra världskriget fria republiken Litauen (lit. Li'etuva; 2 880 000 inv. 1940), uppvisar en musikutveckling av ung. samma art som det övriga Baltikum, ehuru dess kulturella konsolidering utsatts för ännu starkare påfrestningar än Estlands och Lettlands. Liksom övriga baltiska länder är Litauen att anse som kulturellt reliktområde, vilket avspeglas i dess folkmusik. De lit. folkvisorna, de s. k. dainos, innehålla många mel, som tillhöra den mest primitiva eur. typen. De begagna en skala, som vanl. är uppbyggd på 3 el. 4 toner och endast tillfälligtvis utvidgas med en stor ters nedåt. Efter detta schema sjungas ett stort antal sånger, vilka dessutom genom ändlös upprepning av små pendelmotiv utvecklas i ständigt nya variationer. Den lit. folkmusiken har även under tidernas lopp berikats genom influenser från grannfolken. Ryska förebilder giva sig tillkänna i många sånger genom förhållandevis omfattande melodirörelse, stora intervall och slutfall med fallande kvart, medan å andra sidan yngre folkvisor tydligt uppvisa tyskt inflytande. Vid sidan av kyrkotonarter, främst hyperdorisk 672