LITURGISK GUDSTJÄNST sträckning, dock mindre inemot medeltidens slut, och dialogen var i allmänhet talad. Mysteriespelen voro spridda över hela Europa — de avspeglas i de s. k. mysterieskåpen —, nationellt utpräglade efter varje lands särart. I Spanien kallades de autos (lat. actio), i Italien, där de benämndes sacre rappresen-t a z i o n i, omhändertogs deras uppförande av särsk. brödraskap, som använde dem i den religiösa folkbildningens tjänst (jfr oratorianerna vid oratoriets uppkomst). De senare närstående äro de på sina håll ännu, förekommande passionsspel en, vilka å ena sidan lämnat kyrkorummet och ofta taga flera dagar i anspråk, men å den andra ej giva efter för det komiska och parodiska utan bibehållit sitt religiösa allvar. Rent profana, dramatiska scener däremot voro de populära fastlag s-spelen, uppf. på torg, marknadsplatser o. d. Litt.: A. Schubiger, Die Sängerschule S:t Gallens (1858); E. de Coussemaker, Les drames liturgiques du moyen åge (1861); A. Schubiger, Musikalische Spicilegien... (i PÄPTM, bd 5, 1876); A. Gastoué, Le drame liturgique (1906); R. van Doren, Étude sur Tinfluence musicale de 1’Abbaye de Saint-Gall (Ville au Xle siècle) (1925); F. Liuzzi, L’espressione musicale nel dramma liturgico (i Studi medievali, New ser. 2, 1929); K. Young, The drama of the medieval church (2 bd, 1933); E. Hartl, Das Drama des Mittelalters 1 (1937); K. G. Fellerer, Die Nottulner Osterfeier (i Westfalia sacra 2, 1950). T. N. Liturgisk gudstjänst, i modern tid skapad benämning på sv. evang. gudstänst, där bibelläsning, bön och konstmus. inslag dominera på bekostnad av predikan, som antingen uteslutes el. begränsas till ett kort, uppbyggligt anförande. L. i denna mening blevo i Sverige täml. vanliga under 1900-t:s första årtionden och utge-staltades i regel som »luthersk vesper» av den typ, som i R. Norén, J. Morén och U. L. Ullman hade sina främsta tillskyndare. R. S. Li'tuus, lat. 1. Etruskisk-romersk trumpet i form av ett smalt cylindriskt rör med kittelmunstycke och hakformigt böjt, svagt koniskt klockstycke. Samma grundform uppvisar även den keltiska karnyx. Huruvida 1. uppstått inom keltiskt el. etruskisk-romerskt kulturområde har ännu icke definitivt fastställts. Litt.: C. Sachs, L. und Karnyx (i Liliencron-Festschrift 1910); F. Behn, Die Musik im rö-mischen Heere (i Mainzer Zeitschrift 1912). 2. I teor. verk från 1600-t. är 1. vanlig term för blåsinstr., särsk. sinkor och krumhorn. De i J. S. Bachs kantat Preise, Jerusalem, den Herrn, föreskrivna 1. avse tenortrumpeter i B. E. E. Litvinne [-vi'nn], Félia, eg. Fran-goise Jeanne Schütz, rysk operasångerska, sopran (1863—1936). L. deb. 1886 på Stora operan i Paris, där hon särsk. uppskattades som Wagnersångerska; sjöng dessutom i Ryssland, Italien, London och Amerika. Från 1927 sånglärare vid American Cons. i Fontainebleau. Skrev själv-biogr. Ma vie et mon art (1933). G.P. Liuto ->Luta. Liuzzi [hoTsi], Fernando, italiensk tonsättare och musikforskare (1884— 1940), i den senare egenskapen en av Italiens främsta efter 1900; prof, i musikvetenskap vid univ. i Rom 1926—38 och dir. för dess musikhist. inst. Efter stud, i München blev L. 1909 fil. dr vid univ. i Bologna; 1910—17 lärare i komp, vid MK i Parma och 1917—23 vid MK i Florens. Åren 1923—26 var han prof, i musikhistoria vid univ. i Florens och Perugia. Såväl praktiskt som teoretiskt har L. främst behandlat medeltida musikspörsmål; värdefullt är särsk. hans arbete La lauda e i prlmordi della melodia italiana (2 bd, 1935). Verk: Operetten L’angellin bel verde (Rom 1917), det liturgiska dramat Le vergini savie e le vergini folli (Florens 1930; återgående på ett fr. 1100-talsms.), La passione (Rom 1930) och Laudi francescane (Rom s. å.; båda baserade på lauda-mel. från 1200-t.), skådespelsmusik, ork.- och kammarmusik, sånger m. m. — L. rekonstruerade A. Gabrielis Oedipus rex (Sa-brato, Libyen, och Venedig 1937) och O. Vecchis Amfiparnasso (Florens 1938). — Skrifter: Este-tica della musica (1924), I musicisti italiani in Francia 1 (1946), tidskr.-art. m. m. — Litt.: E. T. Ferand, In memoriam F. L. (i MQ 1942). M. T. Liva'nova, T a m a r a Nikolajevna, rysk musikskriftställare (f. 1909 18/4), stud, vid MK i Moskva, där hon 1933 blev lärare i musikhistoria. — Prof. 1939. Skrifter: »Uppsatser och material angående den ryska musikkulturens historia» (ry.; 1938),, »Den klassiska musiken på 1600-talet» (ry.;: 1939), »Den västeuropeiska musikens historia» (ry.; 1940). M. S. Liverpool [iFvapo:!], hamnstad i grevskapet Lancashire i v. England, Storbritanniens 4. stad (omkr. 795 900 inv. 1948). Stadens mus. betydelse grundade sig främst på dess periodiskt återkommande musikfester (1784—1875) samt på orkestermusiken. Som främsta bärare av denna står sedan 1840 L. Philharmonic Orch., utvecklad ur den 1820 gr. L. Musical Society och nu sorterande under L. Philharmonic Society. Den har dirig. bl. a. av J. Benedict (1876—80), M. Bruch (1880—83), C. 679 680