LJUDSTYRKA Fig. 1. Ljudfilmsupptagning (intensitets-förfarandet). L ljuskälla, K Kerrcell, F filmremsa, M mikrofon. remsa med konstant hastighet. På denna remsa, vilken vid normal biograf ljudfilm har en bredd av 2,5 mm, upptas en fotografisk bild av ljudet. Ljudfilmstekniken har betydelse dels inom biografbranschen, dels för spec. ändamål, t. ex. inom telefontekniken (»fröken Ur» och »fröken Väder», vid namnanrop o. d.). Man särskiljer vid upptagningen två huvudmetoder, intensitetsförfarandet och transver-salförfarandet. Vid det förra (fig. 1) ändras intensiteten av det ljus som faller på ljudremsan i takt med ljudet. Detta sker med hjälp av en »Kerrcell», vilken har den egenskapen, att den ändrar polarisationen hos genomfallande ljus i proportion till en cellen påförd spänning. Denna ändring överföres medelst ett särsk. prisma till en ändring av ljus-intensiteten och därmed filmens svärtning. Hela ljudremsan belyses således ständigt ehuru med växlande intensitet. — Vid transversalför-farandet (fig. 2) blir en ljusstråle med hjälp av en lättrörlig spegel avlänkad, så att den förbilöpande ljudremsan belyses till växlande bredd. Efter framkallningen av filmen erhål-les svärtning av en del av denna, motsv. det momentana ljudtrycket. Genom att man låter Fig. 2. Ljudfilmsupptagning (transversalförfa-randet; enkel resp, uppdelad skrift). L ljuskälla, Sp spegel, F filmremsa, M mikrofon. ljusstrålen passera genom flera delspalter, kan filmbilden uppdelas i ett flertal band, vilket minskar distorsionen. Vid återgivningen löper filmen över en spalt av 0,015—0,020 mm bredd, bakom vilken befinner sig en fotocell. Svärtningsändringarna omsättas härigenom till elektriska svängningar. L:s tonomfång går ned till de lägsta frekvenser, den övre frekvensgränsen bestämmes av spaltens bredd och filmens hastighet, vilken normalt är 456 mm/sek. Vid en spaltbredd av 0,020 mm har man vid 7 000 p/s ett intensitetsfall av 30 proc. L:s dynamik, dvs. området mellan störnivån och maximal ljudnivå, är ca 40 db. En fördel hos 1. är, att stör-nivån icke som hos grammofonskivor stiger vid låga frekvenser. Med särsk. anordningar (klartonskrift el. »noiseless recording») kan man öka dynamiken med 10—12 db. Litt.: G. Neumann & Co., Elektroakustisches Taschenbuch (1940); H. Lichte och A. Narath, Physik und Technik des Tonfilms (1941); J. G. Frayne & H. Wolfe, Elements of sound recording (1949); E. Molloy m. fl., Sound film projection (31949); O. Read, The recording and reproduction of sound (s. å.); F. Trendelen-burg, Akustik (1950). U. Å. Ljudhål (eng. sound-holes, fr. ouies, it. occhi, ty. Schallöcher), öppningar i locket på stränginstrumenten. Hos violiner och gambor äro 1. parvisa på båda sidor om stallet och tjäna till att förkorta efter-klangen, medan lutor, gitarrer o. a. knäppta instr. endast ha ett 1. mitt på locket; härigenom förlänges efterklangen. Violinfamiljen har ljudhålen utformade som 2 motställda f, medan gambornas likna 2 från-ställda C. Vissa typer ha en mellanform, s. k. flamhål (se ill. till art. Baryton). Det runda ljudhålet är hos gitarren o. a. öppet, hos lutan, cistern m. fl. genombrutet till en s. k. rosett (se ill. till art. Luta). Å. L-y Ljudpinne (eng. sound-post, fr. som-mier, ty. Stimmstock), ett smalt trästycke, uppställt inuti stråkinstrumentens korpus mellan locket och botten mitt under stallets högra fot. Dess funktion är dels att motverka strängtrycket på locket, dels att förmedla och fördela strängvibrationerna. Ljudstyrka. Man skiljer mellan objektiv och subjektiv ljudstyrka. Objektiv 1. är en fysikaliskt definierad storhet och uppmätes med mikrofon el. liknande.-Den benämnes exaktast ljudtryck el. ljudnivå och anges i dyn/cm2 el. i db i förhållande till en viss referensnivå. Subjektiv 1. är 1. sådan vi uppfatta den med örats hjälp. Den är beroende av örats känslighet för olika frekvenser och anges i phon. — Jfr Hörselorgan, Phon. 686 685