LONDON Romsdal, Oppdal och Sunnmöre. Flera av hans slåtter tr. i O. M. Sandvik, Folkemusikk i Gud-brandsdalen (21948). — Litt.: I. Kleiven, Lom og Skjaak (1915); S. Geitvik, Spelemenn (1938). Lomba'rdisk rytm, i äldre musik (spec. 1600- och 1700-t.) vanlig rytmisk bildning, bestående av kort + långt notvärde, antingen i form av »omvänd punktering»; J^'^| el. i form av grupperingen 1 + 2 i tretakt: J ; J Den sistn. formen har mycket gamla anor och återgår på den modala rytmlärans jambiska Modus II. Den förstn., punkterade formen var särsk. omtyckt i barockens instrumentalmusik och gick ibland under namnet alla zoppa el. scotch snap. L B-n Lomba'rdo, Guy, amerikansk jazzmusiker av kanadensisk börd (f. 1902 10/0), bildade tills, m. sina två bröder 1923 en orkester; omkr. 1925 känd i amer. radio som ledare för en utmärkt dansork. O.H. Lomberg, Frans Gustaf Oscar, operasångare, baryton, och sångpedagog (1861 —1911), i den senare egenskapen mycket uppskattad och en tid verksam i Berlin, senare i Sthlm. L. stud, för F. Arlberg, Delle Sedie m. fl. och deb. 1889 som Don Carlo i Ernani på K. teatern i Sthlm; anställd där och vid Stora teatern i Gbg 1890—93. Han turnerade 1897—1903 med eget sällskap i Sverige och Norge utom 1900— 01, då han deltog i E. Lindens operaturné. Lo nijansguten, eg. Per Jönsson, värmländsk fiolspelman (1816—75), betydelsefull bl. a. genom att han införde den s. k. herrgårdsvalsen, som alltsedan varit populär i Värmland och Dalsland. L., som var från Lomjanstorp i Gräsmarks socken, kom som spelman till Oslo, där han erhöll violinistutbildning, enl. traditionen på O. Bulls tillskyndan, och var anställd i ett teaterkapell. Återkommen till Sverige turnerade han i Värmland som konsertviolinist men uppehöll därjämte kontakten med folkmusiken. L:s spec. valstyp, även kallad Lomjansvalsen, liknar wienervalsen, bl. a. genom ett större antal oftast 16-taktiga repriser, och präglas av graciös, sirlig stil och ljus durkaraktär. — Litt.: N. Andersson, Svenska låtar. Värmland (1930). Lo'ndiccr, svensk musikersläkt under 1700-talet. Dess mest kände medlem var Ernst J o-han L. (1717—63), som efter en uppmärksammad underbarnstid som klaver- och orgelspelare 1730 blev org. i Maria kyrka i Sthlm. Han hade 1725—30 stud, i Tyskland, bl. a. för Chelleri i Kassel. År 1733 efterträdde han sin far, Georg Johan (d. 1773), som hovkapellist. En bror till E. J., Georg Rudolf (d. 1775), var dir. musices och org. i Strängnäs. LONDON. Storbritanniens huvudstad och Brittiska samväldets administrativa och kulturella centrum, London [eng. uttal: la'ndan] (omkr. 8 282 250 inv. 1948), har sedan nya tidens början intagit ställningen som landets främsta musikmetropol och är sedan länge medelpunkt även i musikadministrativt hänseende. Dess opera Covent Garden och flera av dess symfoniorkestrar räknas till de ledande i världen, liksom dess museer och musikbibliotek. Under 1800-t. företrädande en mer konservativ inställning har L:s musikliv i våra dagar alltmer orienterats mot nutida tonkonst. Kyrko- och hovmusik. L:s äldre musikhistoria tillhör främst kyrko-och hovmusiken. Inom den förra koncentrerades musikodlingen framför allt till Westminster Abbey, där bl. a. O. Gibbons (1623—25), J. Blow (1668—79 och 1695-1708) och H. Purcell (1679— 95) verkat som organister, samt till S:t PauTs Cathedral. I såväl kyrkliga som profana uppgifter verkade hovkapellet, Chapel Royal, omnämnt redan 1135 men av större betydelse först under Henrik V (1413—22). Under Elisabeths regering (1558—1603) utvidgades kapellets funktioner även till det musikdramatiska området. Den följ, tiden stod inst. mycket högt: flera av dess medl. voro bland Englands främsta musiker, bl. a. Purcell, och att räknas bland Chil-dren (el. Gentlemen) of the Chapel var ivrigt eftertraktat. Intill omkr. 1700 var verksamheten förlagd till Whitehall, därefter till S:t James’ Palace och fortsätter, med grenorganisationer i S:t George’s, Windsor och Savoy Palace, ännu i våra dagar. Som ledare har från 1400-t. fungerat en »Master of the Children»; som organister (tillika kompositörer) ha verkat T. Tallis (omkr. 1545—85), J. Bull (1591— omkr. 1613), O. Gibbons (1604—25), J. Blow (1677—1708), H. Puroell (1682—85) m. fl. Scenmusiken. Till L:s berömmelse som musikstad bidrogo tidigt dess operascener. Den första eng. operan gavs 1656, och 40 år senare öppnades den äldsta ännu existerande teaterinst., Drury Lane, först känd som Theatre Royal, och återuppbyggd 1794 och 1812 (renoverad 1921). Här uppfördes från 1738 T. A. Arnes scenverk, liksom H. Bishops och M. W. Balfes ett sekel senare. Från 697 698