LONDON lades till Queen’s Hall med H. J. Wood som ledare till 1944 och efter denne benämndes Henry Wood Promenade Concerts. Sedan konsertlokalen förstörts under 2. världskriget överflyttades de till Royal Albert Hall men komma sannolikt att förläggas till det nya konserthus, Royal Festival Hall, som invigts sommaren 1951. För »the Proms» har anlitats Queen’s Hall Orch., gr. 1895, vilken efter en schism 1904 uppdelades i två ensembler, New Queen’s Hall Orch. och London Symphony Orch., den senare dirig. av bl. a. Richter, Nikisch och G. Stratton (sedan 1935). Till denna epok hör även den 1887 gr. och alltjämt verksamma South Place Sunday Concert Society, som dessutom utger en »Annual Report». En ork. i världsklass erhöll staden i den av T. Beecham 1932 gr. och ledda London Phil-harmonic Orch., även känd genom utländska turnéer. Svårigheter, uppkomna genom 2. världskriget, ledde till att ork.-medl. själva bildade en ny organisation, som nu erhöll understöd av staden och Arts Council. Efter kriget leddes den av gästdirigenter, tills E. van Beinum år 1949 engagerades för 5 mån. årl. Till Bee-chams namn är även knuten New Symphony Orch. (från 1920 Royal Albert Hall Orch.), existerande 1906—20, från 1908 med L. Ronald som dirig. Av övriga ork. märkas främst radioork., BBC Symphony Orch., gr. 1930 och sedan dess under A. Boult, Philharmonia Society (»Mysore Concerts»), gr. 1945, London Chamber Orch., bildad 1921 av A. Bernard, som alltsedan lett densamma, den 1933 bildade Boyd Neel String Orch., ledd av grundaren, B. Neel (gästspel Sthlm 1950), Jacques String Orch., under R. Jacques, New London Orch., gr. 1941 av dess dirigent A. Sherman, o. a. För den samtida musiken verka London Contemporary Music Centre (en gren av ISCM), Inst. of Contemporary Art av 1948, varjämte den 1947 gr. Explo-ratory Concert Society framför mindre uppmärksammad tonkonst. Äldre musik presenteras av den 1948 bildade Viola da Gamba Society (ordf, mrs A. Dolmetsch), och i samma syfte arbetar London Baroque Ensemble, bestående av huvudsaki. träblåsare under K. Haas. Bland nya företrädare för körmusiken under 1800-t. må nämnas oratoriekörerna Choral Har-monists’ Society (1833—51) och Sacred Harmo-nic Society (1832—82), ledd av J. Surman och M. Costa (från 1848), främst känd genom sina Handel Festivals i Crystal Palace (1857 ff.). Dessa fortsattes av A. Manns (1883—1900) och till 1912 av F. Cowen. I Royal Albert Hall gr. Gounod 1871 en kör, som följ, år sammanslogs med den sedan 1867 existerande Barnby’s Choir till Royal Albert Hall Choral Society, sedan 1888 kallad Royal Choral Society. Som ledare ha verkat J. Barnby (1872—96), F. Bridge (1896 -1922), H. L. Balfour (1922—29) och M. Sargent (sedan 1929). Av övriga betydande körer märkes främst Bach Choir (föregången av ett 1849—70 existerande Bachsällskap), gr. 1875 och ledd av O. Goldschmidt till 1885, därefter av C. V. Stan-ford (1885—1902), H. Allen (1907—20), R. Vaug-han Williams (1920—28), A. Boult (1928—32), R. Jacques (från 1932) m. fl., vidare London Choral Society, gr. 1903, som under A. Fagge introducerat värdefull eng. oratoriemusik, London Philharmonic Choir, gr. 1919 och 1947 förenad med London Philharm. Orch., och Bach Cantata Club (1926—omkr. 1940). Spec. uppmärksamhet förtjäna även The Renaissance Singers, The Renaissance Society’s kör, gr. 1944 av C. Dolmetsch för spridning av de polyfona skolornas musik. Kammarmusik har odlats inom den av J. Ella ledda Musical Union (1844—80) och de av Chap-pell & Co:s förlag org. Populär Concerts (1859 —98). Som centralorganisation fungerar i våra dagar Chamber Music Association, gr. 1934, under S. Harper. Av de många i L. verksamma ensemblerna må erinras om London String Quartet (1908—35), Griller String Quartet, gr. 1929, International String Quartet, st. 1919, Blech String Quartet, gr. 1936, och av nyare Harpsichord Ensemble (1945), Sylvan Trio och Philharmonic Flute Trio. Musikundervisning, bibliotek, museer etc. L:s äldsta existerande mus. undervisningsanstalt är Royal Academy of Music, gr. 1822, ett fullst. MK, som samarb. såväl med univ. som med Royal College of Music, gr. 1883. Den förstn. har stått under ledning av W. Crotch (1822—32), C. Potter (1832—59), C. Lucas (1859 —66), W. S. Bennett (1866—75), G. A. Macfarren (1875—87), A. Mackenzie (1888—1924), J. B. Mc Ewen (1924—36) och S. Marchant (sedan 1936); dir. för den senare ha varit C. Grove (1882—94), H. Parry (1895—1918), H. P. Allen (1918—37) och G. Dyson (från 1938). Vid sidan härav verka London Academy of Music and Drama under H. Colombatti, gr. 1861 och flera ggr förenad med andra skolor, Trinity College of Music, gr. 1872, f. n. ledd av W. Greenhouse Allt, samt Guildhall School of Music and Drama (E. Cun-dell) från 1880. Samtl. dessa utfärda av stat och fackorganisationer erkända diplom över genomgången undervisning och förbereda även direkt för universitetsexamen. Av specialskolor märkas Tonic Sol-Fa College, gr. av J. Curwen 1863, samt Sadler’s Wells School under A. Haskell, gr. 1947, med fullst. balettutbildning. I allm. musikfrämjande syfte arbeta Morley College och Society of Recorder Players in England under P. Scholes, den senare för stud, av blockflöjten. För det vetensk. studiet verka ett flertal inst., däribl. Gresham College med lärarbeställ-ning i musik sedan 1596, vidare London Univ., King’s och Queen’s College o. a. med lärostolar i musikvetenskap från 1800-t. Viktig i detta sammanhang är den 1874 bildade Royal Musical 701 702